Ligger här i mörkret hemma hos pappa. Har precis ätit tunnbrödsrulle med mos och korv, det smakade bra. När jag satt där med familjen, så fick jag den där jävla känslan jag alltid får. Tillhör jag denna familj? Ser dem mig? Är jag osynlig eller? Jag sitter där alldeles tyst och sväljer klumpen i halsen som gör ont. Vill gråta, men jag vågar inte. Jag vågar inte berätta hur jag känner. För någon annan än i bloggen och för Daniel. Och jag stället frågan till mig själv igen, känner någon likadant som jag eller är jag helt ensam? Jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill visa att jag är ledsen, till min pappa. Hur kommer han ta det undrar jag då? Blir han ledsen eller tar han det med en nypa salt? Jag har ingen jävla aning.

Jag har bott hos mamma för det mesta i mitt liv, men jag har alltid saknat pappa. Det kunde ta en till tre månader tills jag hörde något av pappa. Ett tag kändes det som jag inte hade någon pappa, i liv. Men det har jag, och det är jag så tacksam för. Den dagen jag höll på att förlora honom, den dagen kände jag att jag måste bygga upp våran relation. Jag vill ha en pappa som ger mig en kram när jag är ledsen, en pappa som köper kläder, en pappa som gör allt för sin dotter. Jag drömmer om det. Fast helt ärligt, jag skulle klara mig gott och väll med en pappa som ger mig kärlek. Jag behöver kärlek från min familj. Från båda sidorna, både pappa och mamma. 

Ska jag vara helt ärlig, så vet jag inte hur jag ska vara mot min pappa. Jag vågar inte vara mig själv, jag är rädd för att han ska tycka illa om mig. 

En till sak. Jag älskar min lillasyster, med hjärtat. Jag blev så lycklig när jag fick bli storasyster, så som jag tjatade. Pappa och Jenny sa vi får vänta tills pappa inte har gips, typ så var det. Haha! Jaja sen kom dagen jag fick en lillasyster och jag var så lycklig som sagt. 

Åren gick och nu står hon på två ben och är 11år i augusti. Jag ångrar inte att jag ville ha en lillasyster, men saken är den att, jag är avundsjuk på min lillasyster. Hon har det där jag vill ha med pappa, pappa och dotter rollen. När jag ser dem så blir jag nästan ledsen, jag vill inte se. Men jag är lycklig för hennes skull. Men jag då? Tänker jag. Är inte jag din dotter? Betyder inte jag lika mycket? Varför är jag inte lika viktig? Varför, varför?