Livet är livet. Mitt är katastrof vart jag än befinner mig. Känns det som. Men kanske är de bara jag som upplever det så, jag vet inte. Mitt förflutna tar ofta över mig själv. Mina känslor har aldrig blivit lyssnade på. Jag har bara fått acceptera det som händer, det har aldrig funnits någon som stått upp för mig om vad som är rätt och fel. Mitt 10åriga jag, så oskyldig men så traumatiserad. Det följer efter mig, det har gjort mig till den jag är idag. Och jag hatar det. Jag accepterar allt, tills min bägar rinner över tillslut. Utan att kanske vara riktigt tydlig för den andre part. Jag tycker att jag är tydlig men är det bara min känsla? Det finns så mycket som är över min gräns men jag är så van med att acceptera så det bara spelas med. Jag hatar min histioria. Jag skäms över den. Men alltid när jag berättar om den, så är det som att folk får förståelse för mig, oftast men ska det vara mitt försvar? Till hur jag reagerar och hanterar vissa saker. Jag är så van med att skoja bort allt, fast jag egentligen inte tycker det är kul.