Det är idag när jag mår bra varje dag som jag inser vilket liv jag levt. Vilka dagar jag tagit mig igenom. Varför lät jag mig själv lida i flera år för någon annans skull? Varför är man så elak mot sig själv? Det har vart svårt att inse hur dåligt stabil man egentligen är i livet. Jag trodde att livet gick ut på att hata sig själv, jag har alltid sätt ner på mig själv. Tryckt ner mig själv. Jag har haft så svårt och jag har svårt att ta emot komplimanger, jag blir rädd och osäker. Det kommer alltid finnas saker att jobba på i livet med sig själv och mitt mål att alltid bli en bättre än mig själv. 

Att känna sig så oälskad av dem viktigaste personerna i ens barns liv har verkligen sågat mig inifrån och ut. Jag har vart trasig men levt i en fasad. Alla människor som har vart så jävla ovetandes, har slängt skit på mig men dem har inte vetat någonting alls om vad jag gått igenom. Men det är ingens fel. Inte ens mitt. Förutom förövaren. 

Kommer alltid att vara hans fel. Jag dömer ingen. Men det kommer alltid vara hans fel. 

Det här inlägget blev inte riktigt som jag tänkte mig, i skrivandets stund kom frustrationen fram för jag hatar att jag fick uppleva något jag aldrig skulle önska min värsta fiende ens. Tack för mig. Ha en bra dag.