Läs ifall du vill.
Hallå där ute. Det värmer i mitt hjärta att det är folk här inne och läser. Jag vill gärna dela med mig av det jag har i min hjärna och hur jag mår. Det får mig verkligen att inte känna mig ensam som jag gör ibland om mina känslor. Jag mår så fruktansvärt bra av att skriva ner allt vad jag tänker och funderar. Jag vet att jag sagt det flera gånger men jag gör det igen. Och att kika tillbaka i bloggen och läsa om hur jag mått och hur mycket tankar det är i min lilla hjärna.
Idag är det 17Oktober. Jag har precis vart på gymmet och kört endast mage. Skulle köra en annan muskelgrupp men när jag stod där på bandet och skulle springa lite så kände jag bara, Nej fy vad tråkigt. Gick av bandet för att göra det jag kände för istället för att tappa all motivation och gå hem istället. Såna dagar kommer. Men efter passet kändes det riktigt bra, blev många övningar. Avlsutade med tabata på bandet 8minuter så jag är nöjd för idag.
NU ska jag dra igång ett hyfsat långt inlägg. Vore faktiskt kul om någon tog sig tid till att orka läsa igenom hela.
Min egen spegelbild är vad som faktiskt spelar roll. Vad andra tycker borde inte vara viktigare än vad jag själv tycker om mig själv. Så länge jag tycker om mig själv mår jag faktiskt bra. Jag har verkligen lärt mig att tycka om mig själv den senaste tiden, och visst man blir aldrig nöjd. Man vill alltid bli bättre oavsett. Att tävla mot mig själv och vinna över mig själv och inse att jag faktiskt kan bli bättre och bättre är så jäkla häftigt. Alla är olika.
Jag har brottats i flera år med min självkänsla och mitt självförtroende. Utåt kan det verka som att jag alltid haft bra självförtroende men sanningen är att det är uppmärksamheten man vill ha och få höra att man är fin eller vad som. Det har vart så fruktansvärt viktigt för mig, för jag har hatat mig själv så mycket. Att tycka illa om sig själv är fruktansvärt. Man gör allt i världen för att få känna det där lilla extra att man faktiskt duger.
Man låter sig själv hamna i situationer som man egentligen inte vill. Men för att få känna sig tillräcklig, kände man något slags behov. Att inte våga säga nej för man är rädd för att vad den andre ska tycka. Åh usch. Varför är man så taskig mot sig själv?
Tänker tillbaka till tiden som vart. Vissa kvällar var värre än andra. Paniken i kroppen som nästan gjorde mig galen, wow. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Fötterna ville inte riktigt dit jag ville och jag trodde jag skulle sluta andas varje gång panikångestattacken kom.
Att somna varje kväll och hoppas att man inte vaknar... för man vet att man inte kommer orka kliva upp på morgonen. Sjukanmäla sig till jobbet varje måndag, vara hemma måndag, tisdag dem flesta veckorna. Och ångesten man bara får av att sjukanmäla sig, det är jobbigt. Usch.
Att bli uppringd av mamma och hon frågar varför jag inte är på jobbet och tycker det är dåligt för jag är hemma för jag har huvudvärk. Men i själva verket hade jag inte huvudvärk. Jag hade ont i min själ, jag led av grov ångest. GROV jävla ÅNGEST. Över att leva. Kommer ihåg dagar man tog sig till jobbet ändå. Ibland gick ångesten över men vissa dagar gick man bara och tänkte att det vore mycket skönare att bara dö. Alla tankar som cirkulerade i mitt huvud när jag stod där och galga, när jag stod där och vek. När jag gick där och packa, fyyyyyy. Vill aldrig tillbaka till dem där tankarna. Jag hatar ångest.
Att bli uppringd av mamma och hon frågar varför jag inte är på jobbet och tycker det är dåligt för jag är hemma för jag har huvudvärk. Men i själva verket hade jag inte huvudvärk. Jag hade ont i min själ, jag led av grov ångest. GROV jävla ÅNGEST. Över att leva. Kommer ihåg dagar man tog sig till jobbet ändå. Ibland gick ångesten över men vissa dagar gick man bara och tänkte att det vore mycket skönare att bara dö. Alla tankar som cirkulerade i mitt huvud när jag stod där och galga, när jag stod där och vek. När jag gick där och packa, fyyyyyy. Vill aldrig tillbaka till dem där tankarna. Jag hatar ångest.
Kvällar man druckit alkohol för att i hopp om att ångesten ska försvinna bort men det slutar istället med ännu mer ångest. Det är en stor anledning till att alkoholen vart bort plockad en längre tid. För innerst inne visste jag ju vad som komma skall.
Fan varför var jag tvungen att gå igenom alla dessa känslor? Ställer mig ofta frågan. Tänk om man sluppit allt detta. Fan vad skönt.
Idag är det den 17 Oktober och varje kväll somnar jag med att hoppas på att jag sover bra och kan vakna upp och jag ser framemot dagen. Jag ser framemot att ta en morgonpromenad, jag ser framemot att åka till jobbet, jag ser framemot vad dagen har att erbjuda. Tack och lov.
Jag mår så jäkla bra och jag tycker det är coolt att jag gör det. Okej det kan komma dagar, men det har alla. Men jag vet att dagen efter kommer det vara bra. Men bäst av allt är att slippa ångesten. Panikångestattackerna är långt borta. Jag tycker jag duger som jag är. Gillar man inte mig det är verkligen din förlust, inte min. Och den uppmärksamheten jag var i behov av förut är absolut mycket mindre nu. Visst vill man höra att man är fin men det är en helt annan nivå nu och det mår jag bra av. Men det handlar nog om att jag blivit min egna vän. Tycker om mig själv och det är viktigast.
Avrundar inlägget med att. Jag kommer alltid bära med mig allt jag vart med om i livet. Det som hänt fick mig längst ner på botten en gång, och det var en lång lång väg upp men jag tog mig upp. Jag tog mig upp från livets mörker. Jag kommer känna mig stark när jag tänker tillbaka eller ja, jag känner mig stark. För er som inte vet, kanske tänker okej. Men ja, så får det vara.
Jag är i alla fall riktigt stolt över mig själv. Att jag står här, här jag står idag. Med allt jag har och allt jag har gjort. Jag är stolt över 2018, att jag tog tag i det som var tufft i livet. Det som fick mig att må så fruktansvärt dåligt så dåligt att jag ville ta mitt eget liv. Långt där inne kände jag att det fanns en annan utväg från helvetet och den hittade jag.
Men resan är inte slut än, kommer alltid fortsätta bli en bättre verison av mig själv. Jag är medveten och jag har saker att jobba på men man får ta en dag i taget och lära sig ännu mer av sina misstag man kommer göra men det är kul att misslyckas för att sedan göra om och göra rätt.