Låt mig bara
Få tala ut här. Läs och lyssna. Om du så vill. Annars avbryt redan här.
Det är Tisdag den 17mars idag. Högsta chefen ringde mig tidigare imorse och meddelade att jag tyvärr var med i listan om att bli varslad. Pågrund av arbetsbrist i denna Corona värld vi lever i just nu. Jag vart inte ens förvånad. Jag var redan förberedd minst sagt. Ca 50personer skulle bort och jag vart anställd i Oktober. Så det kom inte som en chock. Och det känns okej, vill jag väl ändå påstå. Känns bättre nu än för ett halvår sen när jag vart varslad från Volvo. Det löste sig på sitt sätt och det gör det väl den här gången också.
Redan innan detta kom på tal så hade jag redan sökt in till folkhögskolan för att läsa om gymnasiet som jag inte klarade för sex år sen. Så att sälja bilen har också gått i tanken och imorgon ska jag faktiskt åka och sälja min bil. Känns ju också som en stor lättnad så man inte står där med massa utgifter. Jag kommer ju få A-kassa direkt så det är ingenting som kommer bli jobbigt pengar mässigt. Jag klarar mig. Klart det känns tråkigt att sälja bilen, den har ju tagit mig exakt dit jag velat när jag kunnat. Men jag var precis och köpte mig en cykel, vilket känns skit kul. För träningen har verkligen legat på viloläge en längre period och med en cykel får jag motion. Hur bra? Det känns jätte bra trots att jag kommer tycka det är skit jobbigt att kliva upp ännu tidigare i fyra veckor för att hinna cykla till jobbet i tid. Om jag inte väljer ett annat alternativ jag faktiskt har, jag överväger lite men oavsett känns en cykel rimligt.
Utöver det här, imorgon Onsdag. Ska jag träffa en kvinna från Nxtme. Och jag är spänd och fundersam över hur jag kommer reagera på denna träff.
Nxtme är en ideell organisation som erbjuder stöd och hjälp kostnadsfritt till andra individer som också vart med om sexuella övergrepp.
Vet faktiskt inte hur det kommer kännas. När jag talar om detta, får jag en stor klump i min hals och tårarna kan inte hållas kvar inne. Det sitter djupt fast i min själ och jag säger inte att jag inte kommit någonstans, för det har jag. Jag har tagit mig långt i denna historia. Eller kallar man det historia? Vet inte vad jag riktigt ska kalla det.
Får jag vara ärlig? Utan att någon ska ta detta personligt. För det här är utifrån vad jag känt eller känner. Det är ingenting jag riktigt kan styra över helt enkelt, för hade jag kunnat bestämma hade jag glömt allt för längesen men endel av allt sitter kvar och tär i mig.
Trots allt. I allt. Så har jag haft vänner & närstående som funnit för mig i svåra tider. Men en trasig själ som jag, känner besvikelse ändå. Det är svårt att visa tacksamhet trots vad man känner. För jag är tacksam.
Mitt alla tankar jag hade att skriva ner, försvann i något annat jag vart upptagen med. Ha det fint. Vi hörs.
Trots allt. I allt. Så har jag haft vänner & närstående som funnit för mig i svåra tider. Men en trasig själ som jag, känner besvikelse ändå. Det är svårt att visa tacksamhet trots vad man känner. För jag är tacksam.
Mitt alla tankar jag hade att skriva ner, försvann i något annat jag vart upptagen med. Ha det fint. Vi hörs.