Livet hände. Vi spolar tillbaka ett helt år, och lite till. Dagen efter semestern. Jag hade precis börjat jobba. Det var måndag. På lördagen innan hade vi gjort ett graviditetstest på kvällen för jag va så ivrig för jag hade fått ont i brösten. Men de visade ingenting. Så vi släppte det. Det var första försöket. Men tillbaka till måndag. Jag stod på jobbet, jag fick så ont i nedre delen av magen. Så jag tänkte, shit jag är kanske gravid ändå. Jag måste testa mig imorgon bitti, vilket de står på testen att man ska göra om de är innan mens. Sagt och gjort. Tisdag morgon, står det gravid 1-2v. Alltså wow. Vi kommer till v6, jag börjar små blöda lite. Inte mycket alls. Lite rosa bara, läser ju överallt för vill se om det finns andra som också gjort och jaa inget konstigt. Men ja, oron började redan där. V6. Får en tid i v7 för att se om de finns något liv där inne. För ville inte vänta till v12 då vi skulle ha tidigt ultraljud. Eller ville och ville, mina känslor hade inte klarat av de. Man såg en prick pulsa. Känslorna lättade. Vi kommer till v10, sätter mig på toaletten och det rinner massa blod samtidigt som jag kissar. Mitt i Alex match. Känslorna tar över, vi åker in och samma denna gång, hjärtat slog. Inget konstigt. Känslorna lättade. Vi kommer till v12 ca, minns inte exakt men någonstans där. Innan vårat tidiga ultraljud iallafall. 

Är på Ica maxi, min syster ska komma o käka. Får ringa henne och avboka för mitt i affären börjar det rinna massa blod. Tur jag hade svarta byxor. Vi skyndar hem, jag sätter mig på toan och de forsar blod. Det är blod i hela toan, det kommer en stor klump som ploppar ner. Ni kan ju tänka er alla tankar, tar iallafall upp den och den är lika stor som min handflata om inte lite större. Googlar på foster i v12… ja osv. Tar en dusch och bara gråter. Den här gången är det kört sa jag till Alex. Gråter hela vägen till sjukhuset. Den här gången fick Alex följa med in. Men vi fick se våran lilla plutt igen med pulserande hjärta. Men efter denna gång tog rädslan över. Jag är bara glad för varje dag som vi klarar. Jag vet inte hur många gånger jag vart inne och lyssnat på hjärtat bara för minsta lilla rädsla jag känt. I v20 börjar jag äta medicin för högt blodtryck. Veckorna går. Vi är i v28, jag är med en vän och ska precis äta lunch och bebis vrider sig så konstigt att jag känner och ser på magen och det blir blött i trosan så jag går på toa. Blod. Igen. Den här gången är jag hyfsat lugn. Men samtidigt känner jag att nu är det något fel. Alex följer med den här gången också. Vi går hem med samma resultat som alla andra gånger. Vi kommer till v30, vi har precis flyttat in hos mamma för att bo där en vecka innan vi flyttar in i huset, som vi så länge gått och väntat på. Min faster har precis släppt av deras hund som vi ska vara hundvakt till. Samma kväll har jag lite onda värkar, i två timmar. Ringer förlossningen och dem tycker jag ska avvakta med att komma för det har precis slutat med värkar. Vi går och lägger oss. Den här dagen är det 24februari. En torsdag och jag vaknar av att alex ska upp till jobbet. Innan han hunnit åka går jag på toa och samma visa igen, BLOD. Denna gång var det mer vatten/blod. Alex blir kvar hemma för vi har fått en tid för kontroll kl 8 på förlossningen. Vi lämnar hunden hos farmor i fall att men jag tänker den här gången att de är inget för de här är normalt för mig nu. Vi kommer bli hemskickade. Vi gör vaginalt ultraljud den här gången, då säger läkaren att jag ska bli inlagd. Alex lägger sig på golvet för han håller på att svimma och jag känner bara rädsla. Min tapp är väldigt kort. 1cm. Har ingen aning om hur lång den ska vara men 1cm är väldigt kort. Vi hade ingenting med oss. Hela vårt hem var hemma hos mamma nu. Alex fick knappt åka därifrån för att packa ihop lite saker. Vi visste inte hur länge vi skulle bli kvar så han packar ju bara lite saker så vi klarar oss några dagar. Men ja, jag har ju skrivit förloppet tidigare. Vi blir ju kvar tills bebis kommer. I en och en halv vecka ligger vi på sjukhuset, tur tv fanns. Men dessa känslor som man slängdes mellan, det tog hårt på mig. Samtidigt som jag var rädd för att bebis inte skulle överleva så var jag även rädd för mig själv. Hela graviditeten var jag rädd för förlossningen, att jag inte skulle överleva. Trodde jag skulle förblöda för jag hade blött så mycket under graviditeten. All denna oro tog liksom aldrig slut. Men jag är ju van med att livet går emot mig. Så varför skulle ens detta gå bra... Efter denna hemska vecka är förlossningen igång på riktigt. 5Mars kommer han flygandes ut, får ha han på magen i två sekunder sen är han borta. När jag får veta att jag ska upp på operation för att moderkakan sitter fast, Läkaren säger ju att om den sitter förlänge kan man förblöda. JA ni kan ju tänka er mina tankar. Men ja, det gick bra. Jag sitter ju här nu och skriver. Men jag skriver aldrig om jag inte behöver lätta på mina känslor, Det här är terapi för mig. Du väljer själv om du vill fortsätta läsa, annars är det bara att stänga ner. Men att vara inne på ett sjukhus i 20dagar, det är inte superkul. Speciellt inte när man ser sin lilla bebis i massa slangar och man ser på apparater hur allt är. Det svajar i andning och puls. JAni, ni som vart med om samma situation ni vet ju. Alla har en oro över sitt barn. Men jag tror att denna oro, är en annan oro. Det är vad jag tror. Men som sagt, alla har sina saker som är jobbigt för en själv, det tar jag inte bort från någon annan. Det kan ingen göra för mig heller. Det jag känner, det känner jag. Jag önskar ju att jag var starkare än såhär. Visst jag är stark, jag har gått igenom mycket. Jag har gråtit så många gånger. Jag har gråtit så många gånger att Alex har behövt komma hem från jobbet. För jag är rädd. Att något ska hända våran lilla son. Jag vet om att han mår bra, men jag är rädd. Det här är trauma för mig. Jag har vart så fruktansvärt rädd att förlora honom. Jag tror inte ens jag kan sitta här och beskriva i ord hur jag känt under dessa månader. Dels så förändrades livet på en dag, samtidigt som det inte blev som det brukar. Vi fick en tuff start i livet med våran son. Ibland känner jag att det jag känner är fel. För ingen förstår mig. Det tycker jag är jobbigt. Man hör saker där man hör saker här. Jag vill vara min sons mamma på mitt sätt. Han är en väldigt nöjd kille så jag vill tro att jag gör det bra. Men jag tvekar också. Att höra vissa saker, det är inte roligt. Jag vet inte vad man ska säga som är rätt men jag tror man behöver tänka på vad man säger vissa gånger. Fan jag tappa det, jag ville sitta här och lätta på mina känslor, men vi mammor är så jävla lättkränkta så jag vågar inte ens uttala mig i vad jag känner. För någon kommer ta åt sig även fast de inte borde men man gör det. Jag vill bara kunna vara jag och känna som jag känner utan att folk ska tycka jag är konstig för man  inte känner så själv. Vi måste komma ihåg att alla är olika, vi tänker olika och vi känner olika och det är okej. Det är så livet är. Trodde aldrig jag skulle komma till denna punkt i livet där jag inte vågar stå för vad jag känner. Men jag är rädd för vad andra ska tycka, vilket jag aldrig vart. Det är tufft att vara mamma på många plan, man får ta så mycket skit som man inte ens är värd. Men det är väl så det är, folk tror man kan säga som man vill utan att tänka att de kanske sårar. Ibland förstår jag inte ens varför man säger vissa saker. Mina principer är ju viktiga. Jag är mamma nu, på mitt sätt. Och du på ditt sätt. Avrundar här, den här texten vart inte som jag tänkte, som med allt annat i livet.