Det närmar sig Augusti
Hej alla där ute som är här inne och läser mina rader. Ni får mig på något sätt att inte känna mig ensam och det är jag tacksam för. Jag har aldrig riktigt vart den som tycker om att prata om känslor. Prata kan jag, det vet ni som känner mig och ni som mött mig kanske. Men känslor har vart svårt för mig, att uttrycka dem i tal. Men jag tycker själv att jag är ganska bra på att få ner det i skrift. När jag skriver som mest är väl när det snurrar miljarder tankar i huvudet på mig och då går verkligen ringrarna i 120.
Idag är det måndag den 30juli. Alltså morgondagen kvar av denna månad sen är vi redan inne i augusti. Alltså det har redan gått 7månader av 2018, det går alldeles för fort. Men vi har verkligen haft en fantastisk sommar i Sverige. I princip 30grader varje dag, oavsett sol eller regn och det är ju helt galet. Jag kan inget annat än älska det. Man mår så att säga.
Men okej, vi går över till det jag tänkte skriva om idag. Den 18april skrev jag ut här på bloggen om vad jag var med om när jag var liten och ångesten jag har växt upp med varje dag. Som har kommit och gått hela tiden i perioder. Sen den dagen har ingenting vart sig likt. Med min familjerelation.
Att leva i en fasad och låtsas som ingenting har vart tufft. Att ständigt gå runt och vara rädd för vad som komma skall om jag skulle berätta min historia. Min självkänsla och mitt självförtroende har förstört mycket här i livet. Att aldrig tro på sig själv och hata sig själv, det är fruktansvärt. Jag vet att jag inte är ensam men alla hanterar saker på olika sätt och det vet ni alla om. När jag skriver, kanske man kan tro att jag överdriver men alla meningar jag skrivit ner är känslor, tankar och funderingar som kommer direkt från mitt huvud. Ibland kommer jag på mig själv att shit vad sjukt, att man kan tänka sådär. Och skriva ner det, vad ska alla andra tro och tycka om mig?. Men jag har verkligen kommit så långt att jag faktiskt struntar i vad andra tycker om mig. Det här är jag och min blogg. Jag bestämmer helt vad jag vill skriva, och jag skriver här för jag mår bra av att andra vet. Utan denna blogg hade jag aldrig vart här jag är idag. Jag känner mig så stark inom mig. Jag utvecklas hela tiden, och jag märker det själv när jag blir chockad utav hur jag hanterar och reagerar på saker som jag vet för kanske ett år sen skulle blivit trasig. Skulle sjunka till botten och ha svårt att resa mig upp direkt. Man måste prova saker som kan få dig att falla för att inse att man är stark. Så tänker i alla fall jag. Våga utmana. Våga chansa. Våga ge allt. Våga ge hjärtat till någon som inte vill ha det. Våga bli krossad. Våga förlåta. Våga stå för vad du gör. Våga göra fel.
På tal om min familj, vilket var det jag skulle skriva om som sagt. Innan allt det här så var jag där varje helg, kunde hälsa på hur som helst, och mamma ringde alltid. Jag tyckte det var jobbigt att hon ringde och när jag var där hade jag ångest när jag åkte därifrån. Oavsett hur kul vi kunde ha så kände jag en klump i magen varje gång. Det är lite knäppt, eller egentligen inte men jag har ju verkligen känt hur bra jag mår när det inte är som vanligt. Det är tråkigt, för vi hade ju kul men jag föredrar verkligen att må bra. Visst kommer det komma dagar som är piss, men jag tar mig upp dagen efter och blickar framåt. Det kommer aldrig att försvinna, allt som hänt kommer att följa med mig resten av livet tror jag. Vem vet.
Det är i alla fall skönt att slippa ångesten och alla funderingar om varför så och varför si.
Det är riktigt jävla skönt, om ni bara kunde känna vad jag kände.
Nu blev jag helt tom på ord igen, för jag känner inte så mycket. Och jag kan inte riktigt beskriva mina känslor när jag mår såhär bra som jag gör idag och dem flesta dagarna jag tar mig igenom.