Här sitter jag, ca 7månader sen jag satt på en annan bänk en kväll och grät. Jag bara grät och grät och visste inte vart jag skulle vända mig. Jag snapa min kompis hur jag satt och grät och var trött på livet. I den stunden ville jag bara lämna allt, för livet var så jävla jobbigt. Jag kände att jag inte ville klampa mig in hos någon och visa vad jag kände för känslor, om livet. Jag hatade livet. Bokstavligen, hatade. Men fan vad stark jag känner mig idag, jag sitter här vid ån igen, som sagt. Ca 7månader efteråt, känner mig skit stark. Vilken jävla kämpe, och jag har tagit mig igenom det värsta. För när jag satt på bänken med panikångest, trodde jag att jag skulle dö. Men jag sitter här, återigen några meter bort på en annan bänk och mår så jävla bra. Jag känner inte att jag behöver den där uppmärksamheten längre, av att höra hur jävla bra jag egentligen är. Jag vet att jag är bra som jag är. Med solen riktad på höger kind, kan jag här med säga att jag är frisk. Frisk från ångesten, det ändå jag tänker på nu är hur fan kan man må så jävla dåligt? Hur är det möjligt att man kan känna sådär. Det är fruktansvärt hemskt. Det värre är ju att det är flertal människor därute, som går igenom samma saker om olika saker som skett och vad som får en att falla på botten. Det är hemskt. 

Jag är glad att jag klarade mig utan medicin. Jag gick tre gånger till en kurator och började en KBT- behandling, men jag fick nog av att sitta och andas för just där och då, fick jag panik av att bara sitta still. Men jag har äntligen, funnit ro i kroppen. Det är skönt och jag njuter av min tillvaro som den är nu. 

Jag lovar er, ni som fortfarande kämpar därute. Det blir bra! Ge er tid. Det är så jävla värt det! 

Jag är tacksam för livet, jag är redo för framtiden.

En bild från precis nyss.