Några torsdagstankar
Klockan har precis tickat över 16.00 denna torsdags eftermiddag. Har vart på jobbet från 06.00 till 14.00 och jag drog iväg på arbetsintervju direkt efter klockan 15.00. Det gick väldigt bra vill jag säga och jag ska provjobba så jag är as taggad! Det kommer förmodligen att innebära helg jobb och det kommer passa mig perfekt känner jag, jag som avskyr att inte göra något på helgerna så vad passar inte bättre att jobba då! Enligt mig såklart. Tur de va, att vi alla tycker och prioriterar olika.
Annars då? Jodå... Jag mår faktiskt helt okej. Jag har ingenting att beskymra mig över egentligen. Det är väl jobb biten som vart lite oroväckande ett tag. Blivit varslad pågrund av arbetsbrist så jag jobbar min sista dag på Volvo den 9Oktober. Vilket faktiskt känns jätte tråkigt. Har trivts jätte bra med både kollegor och jobbet i säg. Lärt mig mycket nytt och träffat människor som verkligen gjort mina arbetsdagar. Det är inte ofta man möter människor i arbetslivet som man kan berätta exakt allt för. Kanske inte konstigt när jag är en öppen bok själv men ni förstår nog inte riktigt. Vet heller inte om jag kan förklara. Alltid när jag kommer till nya platser och möter nya människor, så stöter jag alltid på någon som kommer att betyda oerhört mycket för mig. Alltid just en person som blir extra speciell. Ens trygghet ungefär. Och sorgligt nog ska man alltid behöva lämna den. Svintråkigt. Men det är såhär det är just nu och det är bara att leta vidare efter annat jobb. Och min käraste kollega försvinner ju givetvis inte trots allt. Och jag har jobb på g som sagt. Fler än ett. Det visar sig hur allt blir, det är lite oklart just nu men jag har vart i denna situation tidigare och jag vet att allt löser sig. Det har absolut vart lite kämpigt med vissa saker kring allt men man får acceptera hur det är. Gör det bästa utav situationen.
Annars då? Jo. Jag mår bra. Min ångest finns inte med mig dagligen. Vi har verkligen gått skilda vägar och jag är så tacksam för livet. Det har vart en berg & dalbana en lång period i livet. Jag säger det återigen, trodde inte i min vildaste tanke att den någonsin skulle försvinna. Trodde aldrig jag skulle få känna mig värdefull, omtyckt, älskad och bra som jag är.
Tycker det är fruktansvärt hur man kan känna inom sig. Att känna sig så pass dålig att man vill lämna livet. Det finaste man faktiskt har. Jag kommer aldrig att glömma den tuffa delen i livet jag gått igenom. Det kommer att följa med mig men jag klarar av dethär nu. Jag fixar dagar som är tuffa. Det har jag alltid gjort men det är inte längre en sån fruktansvärd börda. Det går över ganska fort. Vi är inte mer än människor och vi känner smärta ibland. Tyvärr.
Jag är stolt. Över mig själv! Jag har kommit så långt. Ni förstår nog inte riktigt. Jag bara skriver. Men ni förstår inte hur jag övervunnit mig själv. Jag har legat så långt ner på botten, att det tog evigheter att ta sig upp... Men jag klarade det på egen hand. Eller jag har givetvis vänner som ska ha ett stort TACK för dem lyssnat och stöttat mig genom dagar som vart ett helvete. Lyssnat på samma visa varje gång. Och jag måste även tacka mig själv som tog modet att faktiskt våga prata om att jag mått dåligt och vad jag gått igenom. Det har verkligen gjort mig fri. Att gå runt ensam och bära på allt är tungt. Det har gjort så ont att bära runt på allt själv och att ogilla sig själv så mycket. Snälla! Gör inte det. Ogilla inte er själva. Ni är så jäkla bra som ni är. Så sant som det är sagt. Våga tro på dig själv. Det måste man göra när ingen annan tror på dig. Lyft dig själv. Det är okej. Det är mycket som är okej.
Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om mig. På sätt och viss. Man behöver inte tala om för mig att jag ska prata tystare, för jag kommer inte att göra det. Hörs man inte så finns man inte. Det är väl lite så jag funkar. Att växa upp och känna sig osedd har gjort sitt. Och det har väl en poäng med att jag gillar att vara i centrum och höras. Vafan. Vad gör det då? Ingenting. Klart folk ska få se vilken fin tjej jag egentligen är. Vissa uppskattar mig och vissa inte, vad gör det då? Ingenting.
Jag bara mumlar. Men det är det här som bara snurrar runt i mitt huvud just nu och det känns riktigt bra att få skriva av mig!! Om ni ändå kunde känna hur jag känner just nu, då skulle ni förstå mycket bättre.
Jag kommer aldrig aldrig att sluta bli en bättre verison av mig själv. Det är rolig att känna att man blir bättre och bättre som person.
Jag ska inte babbla mer. Nu känner jag mig ännu mer fri. Ha det fantastiskt!
