Själen brister
Jag är trött. Jag är trött på att vara jag. Ibland. Nu för tiden konstant trött på mig själv. Det är svårt att sätta ord på exakt vad det är som jag känner inom mig. Jag känner mig fet och lat. Jag är inte tjock, det säger jag inte. Men jag känner mig. Jag hatar mig själv i spegeln. Från att ha hatat mig själv i flera år till att faktiskt älska mig själv, wow vilken härlig och häftig känsla det är. Men ca 8månader tillbaka, har det sakta försvunnit. Själv kärleken. Please kom tillbaka? För jag orkar inte känna mig såhär misslyckad.
Jag vet att jag kan om jag vill. Men vad fan vill jag ens? Att brottas med sig själv är fan jäkligt pissigt.
I all denna självhat så grubblar jag på annat samtidigt som får mig att orka ännu mindre och när jag satt här hemma ensam, kände jag bara hur mycket jag ville dö. När man känner så, då finns det inga gränser. Då rinner tårarna bara över planket.
Jag behöver vara ledig. Jag behöver ta hand om mig själv. Göra vad jag känner för.
Alla dessa måsten, går inte ihop med min psykiska del.
När jag pratar om alla måsten, kommer vi först till jobbet. Snälla.
Vad ska jag göra? Jag har ingen aning. Jag vet vad jag vill med det men kan jag verkligen göra det? Här och nu. Borde jag väl bara lyssna på mig själv utan vad alla andra säger. Jag kommer alltid att vara viktigast för mig.
Känns som jag kommer hamna på botten om det fortsätter såhär. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.
Pengar är inte allt, men ändå handlar allt detta om pengar ändå.
Hur ska jag klara mig utan jobb? Hur ska jag försörja mig? Det är ju här vi hamnar. Jag skulle behöva ta hand om mig själv, vilket jag absolut inte gör på jobbet. Ångest varje morgonen är den värsta starten på dagen. Jag vet att jag kan vara en bättre människa än vad jag är nu men fan. Sur och tvär. Jag vill inte vara det igen men hur fan låter man bli att vara sån här? jag skäms över mig själv. Jag vill bara skrika ut om hur mycket jag hatar livet just nu. hjälp mig. Min själ går sönder. Ärligt. Jag känner mig helt trasig. Det är hemskt att sitta här och skriva det, för jag vet att ni som hjälper mig och finns där för mig kanske känner vafan, vi ställer ju alltid upp mm. vad ni nu känner. Jag är evigt tacksam och jag önskar jag kände bättre utav det men vad ska jag säga.
Jag vill börja träna igen, regelbundet för det är verkligen det som får mig att må bra. Men min axel krånglar fortfarande och jag tycker inte ens det är kul att träna längre. Hör ni liksom? vilket gnäll. Förlåt,, borde väl inte gnälla för det finns folk som har det värre. Men jag kan heller inte tänka så, för oavsett så mår jag otroligt dåligt ändå. Jag är jag, och allt jag känner inom mig. Det tar sönder hela mig. Inifrån och ut.
Jag har tagit mig igenom en sådan tid förut och jag vet att jag kommer ta mig igenom dethär också men det krävs förändring. I livet. Det är inte lätt att ändra tankar om man inte gör något åt de heller. För då går man där i samma cirkel som man hatar. Ni förstår. Jag avrundar här, för blir bara arg. På mig själv att jag känner såhär men samtidigt kan jag inte rå för det, gud måste hatat mig när jag blev skapad såhär.