En månad exakt
Idag är det en månad sen jag hade min första arbetslösa dag. Vad har hänt sen sist?
Har kommit igång med träningen vilket känns så otroligt bra. Kan inte beskriva. Men det är så roligt igen. Verkligen stort tack till min PT. Som pushar och peppar varje pass fast jag gnällt hundra gånger om hur jobbigt det är, och jag bara vill ge upp. För en stund ger jag upp mitt i tills han säger att jag har mer att ge och det har jag ju, Det är bara mitt huvud som förstör bara för det är lite jobbigt. Träning ska vara jobbigt. Det vet jag. Tidigare så hade jag pannben men pannbenet försvann i vilan på något sätt. I ett halv år har jag liksom tränat en gång i veckan. Klart som fan det fortsätter vara jobbigt varje pass, man måste liksom ta sig över den gränsen att träna yttligare en gång, det kommer inte känna LIKA tungt som gången innan nästa gång.
Har kommit igång med träningen vilket känns så otroligt bra. Kan inte beskriva. Men det är så roligt igen. Verkligen stort tack till min PT. Som pushar och peppar varje pass fast jag gnällt hundra gånger om hur jobbigt det är, och jag bara vill ge upp. För en stund ger jag upp mitt i tills han säger att jag har mer att ge och det har jag ju, Det är bara mitt huvud som förstör bara för det är lite jobbigt. Träning ska vara jobbigt. Det vet jag. Tidigare så hade jag pannben men pannbenet försvann i vilan på något sätt. I ett halv år har jag liksom tränat en gång i veckan. Klart som fan det fortsätter vara jobbigt varje pass, man måste liksom ta sig över den gränsen att träna yttligare en gång, det kommer inte känna LIKA tungt som gången innan nästa gång.
Jag blev kär, började tycka att samma matlåda var ganska ruttet. Det är ju ganska kul att laga mat, speciellt till honom eller med honom. Äta något trevligt som verkligen är sådär super gott. Som t.ex. klyftpotatis, köttbitt och mängder med sås. Ni förstår ju känslan själv. Och jag som har så mycket känslor till mat, wow. Skulle kunna dö för något gott i vissa tillfällen. Det gäller väl att ha en balans i allt det där, vilket jag haft när jag tränat regelbundet osv. Men när man slutar med träning i min kropp så händer det ganska mycket. Eller jag ska väl inte överdriva. Men för att jag själv ska känna mig bekväm in min egen kropp så behöver jag träna, och äta någorlunda bra. Och att få äta det jag är sugen på. BALANS. Som sagt. Men utan träning tappade jag balansen och njöt lite för mycket för mig själv. Jag mår ju bäst utav träning, bra mat och liksom ja, ni förstår. Man ska ju aldrig förbjuda sig själv, och om jag förbjuder mig själv att t.ex. äta något gott mitt i veckan, då känner jag mig tjock och det är inte riktigt min mening. Jag trycker ju inte alltid något gott så varför inte få unna sig en, två dagar så kör man på igen. För just nu, kör jag ett kost & träningsprogram. Som funkar bra. Jag gör inte det för jag ska bli pinnsmal, jag gör det mest för att få komma in i mina rutiner som jag mår bäst utav. Det är svårt att komma in i träningsmotivation för mig om jag bara käkar "skräpmat" Ni fattar. Liksom en extra kick, att komma igång och tycka att träning ens är kul. För det var en period då jag inte ens tyckte träning var kul. Jag brann för träning innan men det försvann när min axel begränade mig och mina drömmar inom träning.
Men nu en månad tillbaka som arbetslös, så har min axel verkligen fått återhämta sig. Jag har kört ett litet crossfit-pass utan smärta, ärligt. Jag tränar utan smärta alla pass och det gör mig lycklig. Men vi får inte kötta på bara för det, vi måste börja mjukt och bekvämt. Inte tungt som jag vanligtvis brukar. Det gäller att lära sig att det är okej att vara där vi är idag, istället för att jämföra vart man var förut.
Och jag säger inte att ett kost och träningsprogram funkar för dig, men för mig är det utmärkt.
Annars då, förutom träning.
Så mår jag väl helt okej. Jag jobbar dagligen med mig själv för att hitta mig själv igen som jag tappat lite. Det här med att tacka för mig en sista gång på min förra arbetsplats var nog det bästa jag kunde göra för mig själv. Så som jag mådde är ingenting jag föredrar. Att känna att man hellre vill dö än att gå dit. Nej det känns inte rätt. Våga gör det som känns rätt för dig själv, allting löser sig på vägen. Livet är alldeles för kort för att gå runt och göra saker för att andra inte ska tycka att man gör fel eller att ens gå runt och må dåligt. Jag vet hur det är att älska livet, för jag har känt på det. Jag har varit med om det. Vilket jag halva mitt liv har suktat efter. Kan inte riktigt förklara, men jag ska försöka.
Jag har för det mesta i livet känt mig ensam fast jag inte vart ensam. Men man kan känna det oavsett. Tragiskt. Jag har känt mig sviken. Oviktig. Oälskad. Värdelös. Och helt meningslös. I flera år. Jag har ställt mig frågor hundra gånger om varför jag inte är viktig?
Vad har jag gjort för att ingen skulle bry sig tillräckligt. Förlåt, måste förtydliga här. Folk har brytt sig, men jag har tyvärr inte känt det för det har inte vart tillräckligt. Brytt sig på ett sätt som jag kanske hade velat. Och jag förstår, Jag har aldrig talat om hur men det har inte vart lätt. Jag förstår. Jag dömer ingen men jag känner såhär.
Vad har jag gjort för att ingen skulle bry sig tillräckligt. Förlåt, måste förtydliga här. Folk har brytt sig, men jag har tyvärr inte känt det för det har inte vart tillräckligt. Brytt sig på ett sätt som jag kanske hade velat. Och jag förstår, Jag har aldrig talat om hur men det har inte vart lätt. Jag förstår. Jag dömer ingen men jag känner såhär.
Jag vet inte vad jag ska skriva. I gråtandes stund blir jag bara så ledsen att livet blev såhär. Jag har liksom inte riktigt förstått att jag förlorat så mycket det senaste året. Ingenting är sig likt längre. Jag kan inte riktigt förklara utan att såra någon men det här får mig att må bättre och just nu känner jag att det är viktigast.
Om jag för två år sen inte hade skrivit ut här på bloggen om vad vart med om tidigare, så hade mitt liv vart detsamma nu. Men jag hade fortfarande mått så otroligt dåligt, så jag hade väl på något sätt ett val. Men åh, shit. Det här vart svinjobbigt.
Men såhär. Jag känner mig fortfarande helt oviktig. Det gör ont att säga, men vad ska hända för att jag ska känna mig betydelsefull för vissa. Nu undrar ni säkert varför jag sitter här och skriver istället för att prata med någon. Men jag kan inte riktigt känna mig fri i själen efter det, utan att låta mina fingrar flöda på tangentbordet är en frihets känsla. Det jag tänker just nu kommer ut. Jag har liksom inte tänkt ut vad jag ska skriva. Det bara kommer med att jag öppnar upp och börjar tänka.
Okej, vi avrundar här. Det känns bättre av att lättat mig en skvätt, ha det bäst.
Men såhär. Jag känner mig fortfarande helt oviktig. Det gör ont att säga, men vad ska hända för att jag ska känna mig betydelsefull för vissa. Nu undrar ni säkert varför jag sitter här och skriver istället för att prata med någon. Men jag kan inte riktigt känna mig fri i själen efter det, utan att låta mina fingrar flöda på tangentbordet är en frihets känsla. Det jag tänker just nu kommer ut. Jag har liksom inte tänkt ut vad jag ska skriva. Det bara kommer med att jag öppnar upp och börjar tänka.
Okej, vi avrundar här. Det känns bättre av att lättat mig en skvätt, ha det bäst.
Njut av helgen och livet. Det är härligt.
Vill även förtydliga, att jag mår inte dåligt dagligen. Det kommer dagar, i ensamheten som får mig att tänka lite extra.