Veckorna går, magen växer och bebis mår bra. V20 hos barnmorskan har jag fått högt blodtryck, där risken blir att få havandeskapsförgiftning. Men jag fick medicin och det stabiliserade sig. Veckorna går. Rädslan finns alltid där att jag inte tror han kommer komma ut levande. Tankar om att navelsträngen kommer vara runt halsen eller att jag kommer förblöda på förlossningen eller att han kommer att bli svårt sjuk pågrund av komplikationer i förlossningen. Vi kommer till v28 och jag är hemma hos min vän och ska precis sätta oss ner och käka lunch. Går lite snabbt på toa och där rinner det blod IGEN. Den här gången kände jag mig lugn. Ringde förlossningen och fick komma in. Allt såg bra ut igen. Tickande hjärta. Två veckor efter detta.

Onsdag den 23februari har jag lite onda sammandragningar flera gånger i timman, gick över efter två timmar, men ringer förlossningen och rådfrågar och hon ber mig avvakta om dem kommer tillbaka ska jag åka in. 
Vi somnade och vaknade upp v32, alltså 31+0 med att kissa blod, tror vattnet gått så får tid kl 8 på förlossningen för kontroll. Visar sig att det är 1cm kvar av det som håller tappen stängt. Blir inlagd torsdag morgon. Får sprutor för att skynda på bebis lungor att växa. Lördag morgon görs vaginalt ultraljud igen för att se hur de ser ut, det är 3mm kvar bara. Har alltså gått neråt 3.5mm på två dagar. 
Söndag 27februstit, kommer läkare och förklarar att bebis inte får plats i min livmoder för att den är hjärtformad. Så när han blir så pass stor så blir de trängre och gör att de blir tryck neråt. Han kommer inte kunna fortsätta växa där inne.
Får en spruta för att stoppa värkar då dem ser att Hans hjärtljud sjunker när jag får sammandragning. Tre sprutor bricanyl hjälpte ett tag. Tisdag kl 12 fick jag dropp som ska sitta i 2dygn, sen kan man inte göra mer än låta honom komma ut när han vill.
Onsdag, mamma kom hit hela dagen för Alex jobbade. Vid 13 började jag få sammandragningar igen, så vi gjorde ctg och bebis hjärtljud sjönk två gånger. Så fick ligga med ctg ett tag, mitt i ctg börjar jag blöda en del. Får gå på gynundersökning och tappen har dragit ihop sig till 11mm igen från att ha vart på 3mm. Men läkaren tycker inte att de är en stor blödning. Får blodstillande i dropp och kör en ctg-kurva igen i två timmar fastande. Sen börjar mina värkar göra ont. Gör en vaginal undersökning igen för att se om de hänt något men de ligger på samma. 
Alex börjar bli dålig och åker hem. Så mamma kommer hit om något skulle dra igång. Får även reda på att jag har bakteri, gbs som jag får antibiotika till.
Torsdag har jag massa onda värkar, till en början hanterbar men mot natten gjorde de ondare.  Fick två Alvedon o morfin tablett som höll två timmar. Kl 04 börjar värkar göra ont igen, kl fem gör en ont och det börjar rinna blod igen. Torsdag kl 12 tog vi bort droppet som ska stoppa värkarna.  
Under fredagen när jag undersöktes var jag öppen 4cm. Alex får komma och byta av mamma. Efter två timmar är jag öppen 5cm. Knappt några värkar, ca 15minuter mellan varje. Testar tensmaskin för ryggen gör ont. Känns ändå helt okej.
Med ca 2-3timmars mellanrum så öppnar jag mig mer för varje gång. 
Byter rum till förlossningssalen och får börja med lustgas. Det är hanterbart ändå och lustgasen hjälper en del. 
Kl 02:00 är jag öppen helt, men bebis är rätt högt uppe. Det är bara påse med vatten som hänger längst ner som väntas på att gå hål i. Värkarna gör otroligt ont och kommer fortfarande var 10-15 minut. Sen börjar de bli fem minuter i en liten stund sen stannar de av med 10-15 minuters igen. Hela natten och morgonen. Kl 10 kommer läkare in och tar hål på hinnan. De tar en stund tills allt vatten är ute och medans vattnet åker ut håller en annan läkare i min mage, håller i bebis helt enkelt så han inte ska snurra runt för han är så liten då han har huvudet fixerat men ligger högt upp. Det går bra och han kommer neråt när vattnet är borta. Får dropp med värkstimulerande och förlossningen drar igång, i 14minuter har jag krystvärkar och han flyger ut, dem får inte tag på honom för han är så hal och ramlar ner på sängen (kunde ramlat ner på golvet) men dem fick tag på honom på sängen och dem lägger honom på min mage i någon sekund tills dem springer iväg med honom med Alex och massa barnläkare. In i färdkuvös. 
Nu börjar tiden med att moderkakan ska ut. Försöker trycka ut den men går inte. Värkarna har slutat helt men dem säger att jag ska trycka lite samtidigt som dem trycker på min mage lite, händer ingenting, dem försöker dra lite men inget händer på ca 1timma. Dem ringer tillbaka läkare och dem försöker få ut den men det går inte så jag får åka på operation. Jag är så jävla rädd. Var rädd hela graviditeten för att förblöda på förlossningen och så händer allt detta. På operationen bär dem över mig från ena sängen till den andra och får en ryggbedövning som bedövar magen och allt neråt. Och operationen börjar. HELA läkarens arm i min mage från vaginan. Låter riktigt obehagligt men tack o lov att man inte kände någonting. Tog kanske 20minuter, och tappar 1liter blod på operation och 400ml på förlossningen så sammanlagt 1.4liter. Efteråt får jag dropp och blir inlagd en stund på Iva för kontroll. För att återhämta mig och känna av allt igen. Det tar ca en timma efter operationen. Får inte gå men blir uppskjusad till neo där Hugo ligger. 

Får se honom lite när han ligger i sin värme säng. Det är så mycket känslor sen när jag ligger där och dem frågar om jag vill hålla honom men jag vågar inte. Alex får hålla först. Och när jag ligger där på sängen, kollar ut genom fönstret så känner jag mig så tom. Jag kände mig så jävla tom. Gick tillbaka till BB där vi hade vårt rum för att vila lite.

nej men vet ni vad, jag orkar inte ens skriva om allt inne på sjukhuset. Jag tycker bara att själva händelsen innan han kom och sjukhus tiden med honom har varit otroligt jobbig trots att han klarat sig så fint utan komplikationer. 
Jag har gråtit så mycket. Samtidigt som jag försöker vara stark. Mitt i allt detta så får vi nycklarna till vårt hus och vi kan inte ens få flytta in själva utan andras hjälp. Vi ä jätte tacksamma för all hjälp vi fått för att slippa komma hem till ett stort kaos. Men oavsett så har allt känts jobbigt och vi måste få landa i det själva. Vi måste få känna efter och göra som vi vill. Att förklara för alla hur man känner hela tiden kanske man inte orkar, då vill man bara att folk ska försöka ha lite förståelse. Man får liksom försöka sätta sig in i situationen själv tänker jag. Jag vet inte. 
Det är nu jag ska försöka förklara hur jag känner just nu. 
Som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag är bara så trött på att det känns som man måste berätta för hela världen hur man känner för att kanske bli förstådd med vad jag vill och tänker. 
Det tar sin egna tid att lära känna sitt barn. Man är rädd att någon ska hända hela tiden, och hela denna situation har inte fått mig att känna mig mindre orolig. Slangar, sladdar och maskiner gör det inte lättare heller. Jag är rädd att något ska hända min son, jag är rädd att han inte mår bra och jag är rädd för att göra fel. Det är svårt att veta vad han vill alla gånger men man lär känns honom mer och mer för varje dag. Jag vill gärna ha honom för mig själv ett tag, för han skulle fortfarande vara i min mage. Jag vill att han ska få sova utan att bli väckt för han behöver det mer än kanske vanliga nyfödda bebisar. Jag vill inte att han ska vara nära alla för han är lite känsligare än vanliga nyfödda bebisar. Sen till vilken vecka vet inte jag, tills den dagen jag känner att nu känner jag mig 100% säker med honom. Han dör inte om jag kollar bort i två sekunder, han dör inte om vi inte har övervak och han dör inte om han är ledsen. Jag är rädd, för jag har vart rädd hela graviditeten att han inte ska leva, och det sitter kvar än. Och därför vill jag ha honom nära mig, för jag behöver det. Jag vill inte att han ska vara hos någon annan än. Han är färdigbakad i magen nu, han är i v38 nu i magen men utanför. Han har varit så liten att jag knappt själv vågat ta i honom. Det är förens nu han börjar bli en riktig stor bebis, och jag börjar känna mig säker själv.  Jag har liksom denna vecka börjat vara med honom ensam, utan Alex som har fått mig att känna mig säkrare i vissa saker. Jag har vart rädd att göra saker utan Alex. Det tar olika lång tid för alla och det måste man försöka förstå oavsett hur mycket man själv vill något. Men jag är ju så stolt över honom att jag vill visa honom för hela världen men jag vill inte att någon ska vara i ansiktet på honom, för jag har vart rädd. Det börjar kännas bättre nu. Men det får ta sin tid. Det är många som älskar honom och vill mysa med honom men det får tyvärr vänta tills jag själv är redo för det, det är ju trots allt mina känslor som går före alla andras. 
På tisdag blir han utskriven från neo, och då börjar mamma livet. Jag hoppas det blir som förväntat. Ser iallanfall framåt kommande tid. Att se honom växa och lära känna resten av familjen än bara mamma & pappa.