2016-11-13
Farsdag.
Vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Absolut, tycker det är härligt att se hur mycket alla hyllar sin pappa på denna dag men i år kände jag faktiskt inte för att åka hem till min och ge honom uppskattning. Egentligen så ville jag det men jag känner mig inte betydelsefull, inte för det minsta lilla ens. Det går inte många dagar utan att jag känner mig obetydelsefull.
Fine, pappa har funnits i hela mitt 21 åriga liv, kanske inte som en far. Som en riktig pappa. Hur är en riktig pappa egentligen? Jag önskar alldeles för mycket i livet och jag har hoppats på för mycket om förändring. Tillslut ger man upp. Sån är jag, vill inte lägga så mycket energi på något som inte ger mig någonting tillbaka, det är inte jag.
Så många gånger jag skrivit till min pappa och berättat hur jag känner om våran relation, och fått svar till att det måste ändras men ändå aldrig blivit bättre.
Vet inte hur jag ska formulera mig, för att någon ska förstå. Ni som har den där, pappadotter rollen, ni kommer aldrig någonsin att förstå hur det är att leva ett liv "utan" er pappa som finns där men ändå som himla långt bort.
Man känner sig misslyckad, man känner sig oönskad, man känner sig värdelös. Varför vill han inte ha mig? Varför visar han inte uppskattning? Han kanske inte är sån som person.. men jo det är han. För den relationen han har med min lillasyster har jag aldrig någonsin haft, inget jag minns iallafall. Kanske beror det på att jag för mesta dels har bott hos mamma.. Men jag känner att man ändå har ett ansvar som förälder att finnas där. Jag tycker inte att man lämnar allt ansvar hos en föräldar, man är ju faktiskt två om att skapa och då tycker jag ändå att man tar sitt ansvar också.
Det finns ju också anledningar till att jag valt att faktiskt bo hos mamma bara. Ett, delade rum med min storasyster som hade stora problem med att sova och jag behövde sova för orka till skolan men blev otroligt störd pågrund av hennes sömnproblem och vi bråkade nästan varje kväll. Fanns liksom ingen fundering på att jag kanske behövde ett eget rum? Och det var ju inte så att de inte fanns för det fanns. Men det var gästrum till dem som kom och hälsa på och behövde sovplats. Då undrar man ju varför det inte var viktigt att jag skulle må bra. Kommer ihåg att vi ville tapetsera om när vi blev äldre men vi fick inte välja färg men lillsyrran har rummet nu och har fått välja allt helt själv. Ja jag är avundsjuk, vem blir inte det? När man önskat så mycket men aldrig fått. Alla gånger sport har kommit före mig. När jag behövt skjuts till träningen men har fått skippa då jag inte kunde ta mig dit för han skulle kolla en viktig match. Man har liksom inte fått vara som en i familjen som man har velat. Alla utvecklingssamtal som mamma har fått gått själv på, och allt annat. Kanske får honom att låta som världens sämsta pappa, det är han verkligen inte med tanke på så som han är mot min lillasyster men jag känner mig verkligen obetydelsefull och det är det minsta jag vill men det är så jag känner. Trots allt, älskar jag honom. Han är värdefull för mig, men bevisar han inte för mig att jag är viktig vill jag inte att han ska veta att han är viktig för mig.
Jag är tacksam för att jag har min mamma där jag har henne idag. Hon är det bästa jag har. Hon gör verkligen allt för mig, trots alla bråk vi haft. Hon har inte haft det lätt och jag tycker så himla synd om henne. Hon kan inte själv ha mått bra av allt. Men hon är så fruktansvärt stark som klarat allt. Jag hyllar min mamma idag på "farsdag". Och jag vet att mamma kommer läsa det här, för jag vill att du ska veta att jag faktiskt är tacksam att jag har dig mamma, hade aldrig klarat mig hit jag är idag utan dig. Det ska du ta åt dig och Niklas såklart.
Tack mamma, du är bäst. Älskar dig!