Torsdag
Sitter här. Med tårfyllda ögon som rinner ner över mina kinder. Jag känner mig värdelös. Orkelös att gå till jobbet. Jag känner någonstans att jag måste ta mig vidare. Jag vill inte fastna i en vardag där jag känner ångest över att gå upp och åka till jobbet. Vilket jag känner nu. Varför känner jag såhär? Jag har fantastiska kollegor som fyller kroppen med energi men någonstans känner jag bara nej, här vill jag inte vara. Det är den värsta känslan. Att känna sig värdelös.
Jag har ansökt om CSN, för att börja plugga upp mina betyg från gymnasiet. Gymnasiet var tufft. Jag pratade med en från folkhögskolan angående vad jag borde söka för att göra det jag behöver för att klara betygen. Det gav mig en stor klump i halsen och ögonen pumpades upp med tårar innanför. Ni vet hur det känns när man börjar gråta men ändå inte. Man tappar talförmågan. Och det räcker med lite pepp från en vän och då exploderar det.
Jag har ansökt om CSN, för att börja plugga upp mina betyg från gymnasiet. Gymnasiet var tufft. Jag pratade med en från folkhögskolan angående vad jag borde söka för att göra det jag behöver för att klara betygen. Det gav mig en stor klump i halsen och ögonen pumpades upp med tårar innanför. Ni vet hur det känns när man börjar gråta men ändå inte. Man tappar talförmågan. Och det räcker med lite pepp från en vän och då exploderar det.
Jag vill inte känna mig såhär värdelös. Jag känner mig så dum som inte klarade skolan. Jag vet att det inte är allas grej men den här tjejen på 24år, har upplevt saker i livet som gjort det jobbigt. Psykiskt. Det har sina anledningar till att jag haft svårt att sitta ner och försökt göra det som skas.
Och helt ärligt, jag skyller ofta på det jag har vart med om och någonstans så är det så jävla sant. Det tär ofta på mig, för jag är inte dum. Vet ni vad, nu tappade jag det. JAg avrundar här. Hadet.