Nu på eftermiddagen tog vi på oss skorna och vandrade iväg en bit. Till en klippa precis vid Östersjön. Jag halka och vred knät. Satte mig ner och alla tankar forsade tillbaka i huvudet. Allt som hänt det senaste halvåret. 

I februari började jag träffa en kille som inte riktigt gillade den jag var. Han försökte i princip förändra mig, mitt tänkande osv. Visst, jag har vart en bitter själ ofta. Sett negativt på saker och ting. Men jag har alltid vetat att de finns en, två saker i livet som bildat mig till den jag är. Bildat mig till den ledsna, oroliga, arga tjej som hatar sig själv. En tjej som haft världens sämsta självkänsla. Sett mig som värdelös, misslyckad och meningslös. Det har sina anledningar. Den här killen öppnade upp allt inom mig, fick mig att inse vad som faktiskt är fel. 

I denna period kände jag mig glad. Hade bytt jobb och kände verkligen hur livet kändes bra trots den helvetes ilskan jag bar runt på. Jag skrev arga inlägg om mina känslor här på bloggen men utan att berätta varför. Tills en dag då jag släppte lös på monstret inom mig. Om ni bara kunde förstå vilken lättnad och vilken tyngd jag gått runt och bärt på halva mitt liv? Wow. Jag kände mig fri. Att folk skrev till mig berörde mig oerhört mycket. Kändes äntligen att någon brydde sig på något sätt. Det kändes iallafall bra för mig. 

Ibland tänker jag på att det kanske var dumt. För jag gick ut med det för alla komplikationer som uppstått med min familjesituation men VÄNTA. Det här var en händelse som förstörde min "uppväxt". Jag har mått så fruktansvärt dåligt, jag har hatat mig själv och livet så oerhört mycket. Jag avskydde att vilja ta mitt eget liv. För långt där inne visste jag att jag ville leva. Men dessa känslor som skapade min grova ångest, började verkligen tära. Det gjorde ont och mina panikattacker vill jag inte prata om. HEMSKT!!! 

Det otroligt sjuka efter det här är att jag ville ha avstånd. Tid till att bearbeta och hantera det på mitt sätt. Men när jag kände mig redo, så var det som jag inte kände dem längre. 

Varför blir man otrevlig? Dehär är ju fortfarande inte mitt fel och det kommer ALDRIG att bli mitt fel heller. Blir frustrerad över hur min familj faktiskt behandlar mig just nu. Är jag dum som inte förstår varför? Jag tycker absolut att man får stå för vad man gör.  

Det här är min historia och jag vill tala ut. För min egen skull. Inte för att skada någon annan eller att någon ska bli illabehandlad. Utan FÖR MIG SJÄLV. För den här bloggen där jag verkligen kan skriva allt, det är bearbetning för mig. Tro det eller ej. 

Att man alltid haft sin mamma vid sin sida, men ändå känts så långt borta. Det gör ont. Faktiskt riktigt ont. För vi har haft det bra. Men....

Jag tycker absolut att dehär är sjukt tråkigt. Jag är så avundsjuk på andra familjer som verkar ha det bra. Jag önska likadant. Visst jag har haft de bra, men att leva i en fasad har tagit sönder mig mer och mer för varje dag som gått. Det räckte. Jag orkade inte mer. Och efter att jag skrev ut så mådde jag riktigt dåligt. Men jag tog mig igenom det och helt ärligt, de är tack vare min kusin Emma. Klok tjej. Evigt tacksam. Det finns några fler som har öppnat sina hem för mig, ni är så guldvärda. För er gör jag allt. För ni räddade mig alla gånger som jag behövde er. 

Sitt eget kött och blod kan man ju trots allt inte välja själv men vänner kan man på något sätt välja. Tack för det. 

Det var längesen jag hade ångest känslor, men det kommer dagar som är tuffare än andra. Lite mer tankar och funderingar men jag kommer förmodligen inte få vettiga svar på tal så det kommer jag väl aldrig komma ifrån. Men jag vet idag att jag är stark. Jag klarar mig själv och jag mår bra. Fler dagar är bra dagar. Det är jag nöjd med. Kommer inte att ge upp. Ensam är stark men ibland behöver jag en extra axel och jag vet vilka jag kan vända mig till när det blir tufft. 

Den här sommaren är den bästa på länge. Shit vad jag har njutit varenda dag, gjort vad jag velat och känt för. Tacksam.