Ständiga irritationen och besvikelsen om att inte vara tillräckligt bra. Jag behöver avstånd, mår bättre av att jag själv tar avstånd än att ha en slags kontakt och jag känner mig oviktig utav den relationen. Kan inte alltid tänka på hur andra mår om
jag gör si och så. Detta är enbart för min skull, resten skiter jag i. Mitt liv och mitt mående spelar också roll här i livet. Oh just nu, med avstånd känner mig lyckligare. Tänker inte lika mycket på varför och varför så osv. De ska vara gött och leva.
Man kan tyvärr inte välja vilka man är släkt med.