Fingrarna flödar
Sommaren har nått sitt slut och hösten är här. Vintern trillar alldeles snart fram också och jag längtar inte ett dugg. Är absolut igen vintermänniska. Kallt konstant och man måste klä sig med massor utav kläder och det är bara jobbigt. Livets bästa stund är när du kan ta på dig ett par tofflor och en klänning bara och kliva ut. Jag svettas hundra gånger om istället för att bli en isbit. Jag menar det.
Den här bilden ovanför är tagen hemma hos Farmor ute på landet. En dag det bjöds på flera olika blåbärspajer och ena sidan av släkten var där. Hur mysigt? och hur tacksam är man inte för dem stunderna. När pappa & familj är där, farmor & Penti och Faster med kusinerna. Åh vad jag älskar dem stunderna. Det händer alldeles för sällan men jag uppskattar det så mycket!
Sommaren förövrigt är väldigt trevlig. Barfota, trasiga byxor och bara ett linne med blött nyduschat hår. Omg. Man kan inte ens gå ut med blött hår på vintern utan att det blir istappar. Nej fy ni hör ju bara hur hemskt. Avskyr. Det enda positiva med vintern är väl att man kan kasta en snöboll på en idiot och det är vackert med det vita som ligger på marken om det ens finns någon snö.
Annars då? Jo livet går emot mig hela tiden. Axel problem och körde istället löpning och självklart ska man få stressfraktur pågrund av det. Livet va. Härligt! Såhär går man haltandes och har ont i foten. MM skönt.
Annars då? Jo livet rullar på bra. Jobbet är en enda stress men det går bra. Inte så farligt som jag tänkte mig först, eller egentligen inte. Visste väl vad som väntade. Försöker bara att få rutin på min vardag men det går sådär.
Annars har hjärnan lagt sig i vila, det är inte alls många tankar där och det är förjävla skönt ska jag tala om för er. Den är typ i viloläge, nej egentligen inte det heller.
Men jag mår bra. Jag tänker inte alldeles för mycket som jag har ganska lätt till. Tar lite allt som det kommer, och det som händer det får hända och jag vet att jag tar mig igenom det. Allt tar sin tid och det får man på något sätt acceptera bara. Precis som vi alla får göra. Man får aldrig ge upp, för en dag står man där starkare än någonsin.
Jag har en bok här hemma, en tom bok. Där tanken var att jag skulle skriva av mig men när jag mår som bäst har jag ingenting i huvudet som vill ut genom fingrarna. Ingenting som är "spännande" att läsa liksom. Ni förstår. Hur kul är det egentligen att läsa om någons vardag? Vad man ätit med mera. Är det kul? Jag vet inte. Jag är bra på att skriva om känslor när jag har dem, för då finns det ingen återvändo. Fingrarna går lös på tangentbordet och jag kan ha suttit en timma och skrivit och gråtit. Nu i skrivandets stund kommer det tankar upp i huvudet.
Kan inte föreställa mig hur dåligt jag faktiskt mått. Jag sitter här två år senare och har inte alls några tankar om att vilja lämna det här jordelivet som jag ville mer än allt annat. Jag såg typ ingen utväg? Det är hemskt att tänka tillbaka hur långt ner jag var på botten. För varje dag som gick grävde jag mig längre och längre ner. Tankarna jag hade i huvudet gav mig panikångestattack flertal gånger och jag hade ingen aning om vart jag skulle vända mig. I min rädsla om vad andra skulle tycka och tänka. Fy vill inte ens tänka tillbaka hur hemskt livet kändes. Att vara instängd i sin egen sorg är det värsta jag vart med om. Nej ni, nu avrundar vi här innan det blir alldeles för känslomässigt. Ha det bäst!