Såhär 4månader senare, är depressionen tillbaka och ångesten börjar sakta återvända igen. Inte varje dag men den kommer smygandes när man väl inte anar det. Och mina tankar om livet är hemska. Blir rädd för mig själv. 

Visst har jag tänkt tidigare att de vore skönt att bara försvinna, men dessa känslor är grövre. Jag tänker liksom, idag ska jag prova skriva ett hejdå brev, och skulle jag gå ut och promenera ensam så vet jag inte om jag inte skulle  försöka. Det är läskigt, för jag vet att de finns och kommer dagar när jag lever life och mår hur bra som helst. Men det vänder och jag känner mig helt meningslös i livet. Att bara lämna allt, slippa må dåligt och slippa göra folk oroliga över mig. Tänker liksom att det skulle underlätta för alla, för man kommer över det tillslut. En dag. 

Jag är ledsen för att jag skriver detta, men det är mina tankar och känslor. Jag kan inte styra över dem. Jag hatar dem. 

Jag hatar dem så mycket. Tycker synd om mig själv och alla andra där ute som lider av dessa tankar. Det tar kol på en, det gör ont i hjärtat av att tänka såhär.