När jag var liten var jag med om något riktigt fruktansvärt. Finns många där ute som inte har en aning, men det finns även några som vet om vad detta handlar om. Jag kommer tyvärr inte att skriva ut det heller men jag vill oavsett skriva av mig på ett ungefär. 

Jag var alltså med om en fruktansvärd upplevelse som har format mig till den jag är. Man blir även uppfostrad på olika sätt och man lär sig hantera saker på olika sätt också. Kan väl inte säga att jag riktigt växt upp med rätt tanke sett. Samtidigt som jag haft en riktig tuff uppväxt med mitt psyke så har det också vart bra. Jag vill inte slänga någon över en kant men jag vill förklara mig, hur jag känt och som jag fortfarande kan känna men jag har hittat mig själv och insett vem jag är. Vad jag måste jobba på för att inte hamna i jobbiga situationer som jag kan hamna i och vad jag inser är jobbigt. En liten sak för någon kanske är otroligt stor för mig. Det handlar ju om hur man är som person och hur man hanterar det. 

Att vara 10år och få den största besvikelsen enligt mig av en som är hela ens värld. En person enligt mig, ska stå upp för den 10årliga lilla flicka jag var då. Rädd och oskyldig. En mardröm.

Att leva i trauma har vart tufft. En liten sak som blev en stor sak. Svårt att hantera på rätt sätt, hur ska man agera? Hur ska man kunna se sig själv att man duger som man är när man inte fick den uppmärksamhet som man verkligen hade behövt. Klockan är nu 15:34, Har inte skrivit så mycket men just nu fäller jag några tårar. För det jag vart med om och så många som har blundat för det, det gör ont. Så jäkla ont. Att man ska behöva få uppleva och att behöva vara med om något sådant. För mig overkligt men ändå så jäkla verkligt. Jag skriver rakt från hjärtat och rakt ut vad som snurrar i skallen. 

Jag känner mig så besviken. Men samtidigt i all denna besvikelse så känner jag även tacksamhet för allt jag fått. Men ingenting av allt jag fått, kommer någonsin att kunna bota min smärta jag bärt i alla år. Det finns ingenting i hela världen som kan rädda det för det är försent. Det är alldeles för långtid ifrån och det finns inga bevis. 

Det är helt sjukt vilken skolresa jag gjort. Från klass4 till klass6 gick jag i en mindre klass med sju killar, och där gick alla som var stökiga. Vi gjorde lexia, hette det så? Jag läste aldrig engelska, jag läste knappt svenska och räknade knappt matte. Koncentrationen var lååååångt borta i min värld. För det gick för många tankar, och försökte jag koncentrera mig så räckte det bara till en stund. Man blev inte så allmänbildad av att leka i skogen med pinnar och gå långa promenader. Lågstadiet var tufft och det gjorde att man gjorde dumma saker, och halva sjuan sket man helt i skolan, men det var ju ingen som verkligen brydde sig. Jag fick inte den hjälpen jag behövde, visst kan man skylla på det nu men fattar. Jag var jobbig, stökig och olydig. Men det finns en stor anledning till det. Man tänker att man inte kan skylla på det, men jo jag gör det. För efter att ha läst fakta om det jag gått igenom så är det precis så jag var. Och det började vid den åldern när det skedde. För ADHD testet jag gjorde visade negativt för att det inte fanns några tecken om ADHD i mitt liv under 10år och det borde funnits redan då. 

Jag har hela livet önskat att vara älskad av två människor, kanske är jag det men det har aldrig blivit bevisat. Man kan skriva vad som helst, men att säga det finns inte. 

Jag är en tjej som levt psykiskohälsa nästintill hela mitt liv. Stordel med ångest och deppresion. Tror jag behövde hamna längst ner på botten. Enda ner till att man började planera hur man skulle lämna världen. Vad man skulle skriva på brevet och vilka man ville krama en sista gång. Glad att jag stoppade mig själv genom att faktiskt säga upp mig från jobbet framförallt. Trots att jag stod där utan jobb och helt utan medvetan om vad som komma skall. Kommer jag hamna i kronofogden eller kommer dem att ställa upp när det väl krisar? Nja redan där fick man nej nej. Det var ingen som trodde på en. Fyfan, fyfan hur kan man ens bry sig så lite om sitt eget barn? På riktigt. Fan. Nu kom det bara ut, min ilska och besvikelse. Hur fan kan ni bry er så jävla lite? Jag är frustrerad. Varför skaffar man barn som man sen bara skiter i på riktigt? Hur kan man ens tillåta sitt barn att må så dåligt utan att ens försöka hjälpa? 

Vem är jag och försöker hålla dem riktiga känslorna inne som verkligen fått mig att känna mig så jävla värdelös, meningslös och misslyckad? Hemskaste jag någonsin känt. Så jävla oälskad. Det är vad ni har fått mig att känna. Jag kanske är svag som inte vågar ta detta face to face med er, men det är inte så lätt för ni ser er själva ändå bara. Inga pengar i världen kommer någonsin att få mig att känna mig speciell eller viktig, aldrig. ALDRIG. hooooooooh, äntligen kan jag andas lite. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men vill absolut inte skapa något mer än förståelse och hur jävla misslyckad jag känt mig i livet. OVIKTIG. Hemsk jävla känsla. Det är inte konstigt att man hatat sig själv, när man aldrig fått bevisat hur mycket man betyder och hur viktig man är för dem som verkligen borde fått en att känna sig älskad. Tack för det. 

Idag mår jag bra, för jag har tagit avstånd. Varför har jag alltid försökt få bättre kontakt eller att känna mig älskad, har aldrig lyckats och nu ger jag upp. Det är eran förlust, inte min.