2018-04-07
Sitter här hemma vid köksbordet igen och vill dela med mig av mina tankar som snurrar kors och tvärs runt i huvudet på mig. Egentligen undrar jag varför jag vill dela med mig för det är ingen som bryr sig i alla fall. Men på något sätt återigen, är detta bearbetning för mig. Att bara någon vet vad jag går igenom, så jag inte går och grubblar på detta själv. För vad vet jag vad du tänker på när du läser detta. Kanske att det är tragiskt, eller kanske bara vafan, ryck upp dig. Ah jag vet faktiskt inte. Jag fick dock en respons, på snapchat där en kille skrev till mig att det var modigt av mig och att han behövde läsa det. För vissa är det skönt att läsa att någon annan också har det tufft, att man inte behöver känna sig ensam. En helt vanlig kille som jag aldrig har träffat, vi har skrivit lite men det var längesen. Att det berörde honom, berörde även mig. Att någon läste, och faktiskt vågade skriva till mig om att jag var modig som skrev osv. Tack för du visar att du bryr dig, bara några ord räckte. Speciellt från någon som man inte alls står nära. Vet att det förmodligen var nära vänner som läste mitt inlägg men visade inte någon alls form av beröring. Tycker det är sorgligt, att man tror man har vänner som bryr sig och dem säger jämt att dem finns om man vill prata. Visst, jag kanske inte alltid hör av mig när jag är ledsen till en specifik person men om man läser att ens vän kanske har det tufft kanske man borde visa lite. Enligt mig. Visst, jag är inte felfri jag heller. Absolut inte. Men jag är väldigt omtänksam. Kanske bara är jag som ser mig själv som det, haha vem vet.
Det är helt otroligt hur ångesten och depressionen har växt med åren. Skrollade tillbaka i min blogg till 2011, och redan där skrev jag om min psykiska ohälsa. Det är sju år sen och det är ganska sjukt enligt mig, att man gått runt och mått dåligt i sju år minst, vet att det började långt innan där men det var då jag började skriva av mig. Just nu tappade jag alla tankar men på något sätt tycker jag synd om mig själv att jag låtit detta gå så långt. Att man inte var medveten om livet, och kunde finna hjälp. Vilket jag behövt för längesen. Men jag ska ta tag i att hitta en bra psykolog som ställer mig frågor och jag får svara och lätta på mitt hjärta, det behöver jag. För jag vill tala ut om vad jag gått igenom så att någon kan få mig att förstå att jag duger som jag är.
För innerst inne hatar jag mig själv. Hur jag ser på saker och hur jag resonerar ibland.
Avbryter här.