- Onsdag 18 April, jag talar ut Del 1

Onsdag 18 April, jag talar ut Del 1

Bild från gårdagens rygg/axel-pass.

Hallå där. Allt bra med er? släng in en kommentar gärna. Lätta på hjärtat!

Idag var jag lagom pigg när jag vaknade 04.50 när klockan ringde. Det är faktiskt en hemsk tid att gå upp, jag verkligen längtar tills nästa vecka när jag får vakna utan väckarklocka. Det är verkligen livet, för när man vaknar av väckarklockan har man absolut inte sovit klart. När man vaknar självmant mår man ju bäst oavsett. Enligt mig. Helt olika för andra såklart, vill bara förtydliga det. Säger man förtydliga ens? Skitsamma.

Jobbdagen gick helt okej, lite segt men såna dagar kommer också. Efter lunch rusar tiden förbi och det är dags att gå hem. Tog mig till gymmet direkt efter jobbet och körde igenom ett bröst/biceps pass. Kör enligt ett träningsprogram som jag fått, men det är få övningar så jag funderar på att skippa och köra lite olika övningar istället, lägga in fler övningar ber muskel tänker jag.

Ska alldeles strax värma på matlådan och tänkte faktiskt åka ut till Kvicksund lite tidigare än fotbollsträningen börjar för att skjuta lite skott på mål ensam, behöver lite extra träning då jag vill prestera bra denna säsong också. Vill verkligen bli bättre på att placera bollen där jag kollar, det är rätt svårt. Ibland träffar man fel med foten oavsett. Efter träningen blir det direkt hem och sova.

Fick ett samtal från min chef på Sportamore lagret, där jag jobbar varannan helg. Alltså varannan lör-sön. Dem hade kikat igenom lite på frånvaro osv, och jag ska erkänna att jag tänkt säga upp mig länge därifrån för det blir jobbigt att jag MÅSTE jobba varannan helg. För man missar ganska mycket och ibland vill man bara vara ledig. Så vi kom överens om att jag jobbar min sista dag på söndag. Och det känns faktiskt riktigt bra. Hade detta vart för ett halvår sen hade jag börjat böla men detta kunde inte bli bättre. Klumpen i magen släpptes lös och jag kände mig lättare på något sätt. Slippa känna att jag måste jobba. Har ju trotsallt Volvo och där finns det möjlighet att jobba lördagar och känner att det är bättre att prioritera där. Så som sagt, kunde inte blivit bättre.

Och på tal om det. Jag känner mig fruktansvärt stark inombords. Känner inte igen mig själv? Vem har jag blivit? Eller vem har jag varit?

Börjar hitta mig själv och jag tycker faktiskt om mig själv. Tycker själv att jag tänker ganska klokt. Och det är okej att vara stolt över sig själv. Våga förändra i livet, det kan bli bättre än man tror.

Har skrivit endel inlägg om något som många kanske undrar vad det handlar om. Och jag har tänkt lite och funderar på att faktiskt skriva ut det här. För jag känner att jag vill att folk ska veta vad jag gått igenom i livet, så man får lite förståelse på vem jag är och vem jag blivit utav det. Jag har skämts i all evighet men ingenting av detta är mitt fel. Att vara 10år och vara med om sexuellt övergrepp kan faktiskt sätta sina spår. Vilket förstörde halva min uppväxt. Vissa kanske tänker att man inte kan skylla på det men jo, faktiskt. Alla är olika individer och får man inte rätt hjälp som man hade behövt så blir det bara värre och värre. Vilket det faktiskt vart för mig. Om jag när jag var 12år fick den hjälp som jag behövde då, hade jag förmodligen kunnat hantera detta i min ungdom mycket bättre. Men när ens egen mamma vägrar tro på mig, känner man sig besviken. Obetydlig. Oviktig. Misslyckad. Helt klart meningslös. I livet. Att leva i en fasad har vart tungt. Det har vart jobbigt att se denna människa dag in och dag ut. Det har gjort att jag aldrig kunnat gå vidare. Har inte riktigt reflekterat över att detta vart fel. Fine, man kan aldrig veta vem man gifter sig med men hur i hela världen kan man inte lyssna på sitt barn? Det är den största frågan jag har. Varför står man inte upp för sin lilla flicka? Jag kommer nog aldrig att förstå. Trodde jag var stark nog, men just nu kan jag inte hålla tårarna inne. Jag känner sån förlust. Jag kan inte riktigt beskriva. Men tom.

Jag har skämts för detta, men egentligen varför? 10år och helt oskyldig.

Mina beteendeförändringar som dök upp, alla lärare stämplade mig som ADHD-barn. Men oavsett två utredningar av ADHD så var båda gångerna negativt. Varför gick man inte djupare? En liten tjej, som kände sig rädd, värdelös, oduglig och tänkte bara på massa annat än att koncentrera sig på vad hitler gjorde för flera år sen? Det var inte viktigt för mig. Jag är helt ärligt trött på att folk ska skratta mig rakt upp i ansiktet för jag inte vet vilket år andra värdskriget var, eller vem som är våran president. Har vi ens en sån?HAHA. Det har aldrig fastnat för jag har haft andra tankar i huvudet som har vart viktigare och jobbigare.

Att polisanmäla sin egens mammas man. Det är ganska tufft. Men ännu tuffare att ta tillbaka anmälan för man lyssnar på dem äldre. " han kommer inte ha någon pappa", "jag kommer att bo där när ni är hos eran pappa". Dem orden gjorde att jag tappade all respekt, för min egen mamma. Idag frågar jag mig själv, varför jag valde att bo där oavsett, hade jag kanske kunnat börja bearbetat detta tidigare? men min relation med min riktiga pappa har aldrig vart bra heller i äldre ålder vilket jag också känner mig besviken på. Varför vill man inte ha en bra relation med sina barn? Nu kan jag inte hålla tårarna inne längre igen. Jag har försökt få bättre kontakt men man har aldrig känt sig viktig där heller.

Och det gör faktiskt riktigt ont i mig. Det har faktiskt gjort riktigt jävla ont om jag får säga det så. För man ser sina små syskon, hur mycket kärlek dem får men varför var jag inte värd det? Det är också min största fråga? Och det var även med min egen pappa som jag anmälde min mammas man. Och han kunde inte stå på sig och säga att detta var fel? 15år och ha föräldrar så nära men ändå så himla långt borta.

Detta har verkligen skapat min ångest och depression i livet. Ångest är bara en känsla, man känner av det när man känner sig maktlös, misslyckad och värdelös. När man är rädd och känner skuldkänslor.

Att vara 22år och försöka ta sitt liv? Det är fruktansvärt. Evigt tacksam för att min dåvarande pojkvän stoppade mig. Om igen. Små saker blev till stora saker. Kom något litet upp så kom allt upp och min hjärna vändes upp och ner och jag hamnade längst ner på botten.

Jag är glad att jag lever idag. Vad som behövdes var avstånd, från min egen familj. Det gör lite ont, måste jag erkänna för jag är fruktansvärt ensam men ensam är stark.

Nu vill jag lämna detta bakom mig, gå vidare i livet. Men att få tala ut, är bearbetning för mig. För att hålla detta inom mig, har vart fruktansvärt. Varför ska jag vara snäll och låta dem köpa min tystnad med saker. Det är slut med det, det är mitt liv som faktiskt spelar roll just nu. Jag vill må bra och att få dela med mig av min fruktansvärda händelse får mig att känna mig fri.

Tack. Tack till dig som tog din tid och läste. Tack till dig som lägger en extra tanke på mig. Helt omedveten om vem men det lättar i min själ att bara veta att någon kommer läsa.