Tankarna i mitt huvud vägrar att försvinna. Igår var en tuff dag, somnade sent och hade svårt att kliva upp men jobbet kallade och jag vill vara där. 

 

Det är en kämpig tid just nu och jag är tacksam för alla som hört av sig, är i en period där jag behöver höra att jag är stark för att faktiskt inse själv att jag är starkare än jag själv tror. Jag kämpar varje dag att tycka om mig själv mer och mer. Visst kommer det sunkiga dagar, det har vi alla men vi måste börja tycka om oss själva mer. Vi är bra som vi är och allt som händer i livet är inte alltid ens egens fel. 

Jag är stolt över att jag faktiskt står här idag, starkare än för ett halvår sen. Vill aldrig i hela mitt liv hamna där igen, jordens mörker som aldrig tog slut kändes det som. Det gör ont att skriva men på något sätt släpper jag lös mina tankar och jag mår bättre och känne mig fri. 

Jag har vart fruktansvärt rädd för alla bedömande människor som lever i denna värld, men det här är min historia. Och jag vill tala ut, och berätta vad jag vart med om. För det finns så många där ute som kämpar, kämpar med många olika saker. Det kanske känns bättre för dig att också tala ut, för att slippa gå runt och bära på allt själv. Det lättar! I alla fall för mig. 

 

Jag har tänkt flertal gånger att jag ska säga upp kontakten med min mamma, men jag har inte vågat. Har liksom inte haft mage till att såra henne så, för innerst inne känner hon nog skuld skulle jag vilja tro, och jag är inte den sortens människa som vill såra någon med flit. Men jag fattar inte varför jag gjort detta tidigare för min egen skull? Istället har jag låtit mig själv att hata mig och hata livet tills jag var påväg att lämna det. I flera år. Kan inte minnas när jag mådde så pass bra som jag faktiskt gör nu. 

Vem är det jag försökt skydda i alla dessa år? Varför har jag gjort det ställer jag mig själv frågan? han förstöra hela min skolgång. Halva min uppväxt. 

Jag har kommit så pass långt i min egen prosses att jag insett att det absolut inte är mitt fel. 

Det kommer att ta tid för mig att lära mig känna mig älskad. För att växa upp med att känna sig helt meningslös i livet, har tärt sönder mig inombords. Mina två senaste förhållanden har tagit slut för jag inte känt mig tillräckligt älskad och omtyckt. Och det gör ont. För båda killarna har vart fantastiska på sitt sätt. 

 

Allt jag försöker göra nu är att gör det jag mår bra av. för et tycker jag själv att jag är värd. Det är slut med att vara tyst för andras skull. Det här är min historia, och jag hatar den.