Idag är det torsdag den 6december. Alltså jag kan inte fatta att 2018 snart är slut. Jag har i januari redan jobbat ett helt år på volvo och det känns som jag började för någon vecka sen. Året har gått så otroligt fort. Det var nyligen sommar och nu helt plötsligt är det minus grader... 

Veckorna rullar på. Och jag föredrar verkligen kvällsveckorna på jobbet. Att få vakna utan väckarklocka är helt klart livets bästa stund. För enligt min kropp så mår jag bäst av att vakna helt självmant och är oftast piggast då. Att kliva upp 04.50 är ingen höjdare direkt. Men visst kommer jag iväg. Jobbet är ju rätt kul ändå. Ibland är man alldels för pratglad och ibland är det riktigt skönt att stänga in sig i hörlurarna och sätta på peppmusik så går man där och sjunger för sig själv. Oh herregud, det är en härlig känsla. 

Även dehär med kvällsveckorna. Jag vaknar oftast vid åtta kanske, käkar frukost och drar iväg till gymmet. Kommer hem vilar eller sover en stund innan lunch och sen är det nästan dags att bege sig till jobbet. Det är en perfekt förmiddag för mig. Då mår jag oftast bra i själen. Men dehär med förmiddagspassen börjar bli lite jobbigt känner jag. Kliva upp tidigt och sluta tidigt, as nice. Men jag som drar till gymmet direkt efter jobbet vid 14.15 är oftast klar på gymmet vid fyra/fem och vad gör man resten av kvällen? 

Kan inte riktigt somna vid sex för då sover jag riktigt dåligt på natten.Har testat några gånger och det håller inte. Visst kan jag se film. Men när man sett två filmer på en kväll flera kvällar så tröttnar man. Det är inte riktigt min grej att sitta och kolla igenom massa filmer, inte hela tiden iallafall. Jag har en målarbok jag kan rita i men den glömmer jag ju bort och istället börjar jag tänka massor. Okej nu ljög jag, det är väl idag det hände på väldigt länge. 

Men jag vet inte. Känner mig kanske lite ensam idag och det är väl okej att känna sig ibland. Ibland har alla sitt eget och jag vet att jag har vänner som dörren är öppen hos. Men man vill inte alltid tränga sig på. Jag är ju trots allt inget litet barn som inte klarar sig själv. Jag klarar mig mycket väl själv men ibland blir det väldigt tråkigt. Jag har kommit väldigt långt med mig själv med den biten om att vara ensam. Förut fick jag panik av ensamheten men jag trivs ganska bra själv nu. Vissa gånger stänger jag in mig och orkar inte ens men sen kommer det dagar som man skulle vilja ha sällskap. 

Och när vi kommer till den punkten så tänker jag på mina familjer. Förut kunde jag åka hem till mamma när som helst. Kunde åka dit utan att meddela att jag var påväg men det är annorlunda nu och det tycker jag är väldigt jobbigt men jag försöker att acceptera det här nu. För någonstans var det väl mitt fel att jag agerade på mitt sätt. Berättade för "världen" vad jag vart med om för jag verkligen kände att jag behövde tala ut om min sorg. För folk skulle kanske kunna förstå mig bättre om varför jag kanske är som jag är ibland. Agerar "konstigt" på vissa saker och JAG tror det har väldigt mycket att göra med min barndom. 

Kanske bara jag som märker själv men mina meningar hoppar från det ena till det andra ganska ofta och väldigt fort. Men kan bero på att det jag skriver är exakt det jag tänker precis nu i huvudet. Blir det snurrigt för er då? Eller är det ens någon som läser hela mina texter? Éfter att jag är klar med detta inlägg ska jag läsa det själv och se hur lång tid det tar. Och om det är någon som orkar läsa hela mina inlägg för ibland kan dem bli väldigt långa. Vore intressant att veta om det finns någon som verkligen läser noga igenom hela. Lägg gärna en kommentar. 

Som jag sa, det hoppar från det ena till det andra. 

Jag minns verkligen hur sur jag kunde bli på honom för att han ville dra och träna en timma ca? Snälla. varför blev jag så arg och ledsen för han ville gå och träna? 

Hade jag verkligen sån dålig självkänsla. För jag tyckte verkligen att han valde gymmet istället för mig? Snälla. Han var med mig varje dag, nästan. Han gjorde allt för mig hela tiden. Och jag vart sur för han ville spendera någon timma på gymmet? Hur kan man vara så egoistisk och bara tänka på sig själv. Tyckte han var skit tråkig som bara åt lax och ris nästan. Bara för jag var en tjockis som bara ville äta gott hela tiden hahah jag orkar inte. 

Alltså från att sitta och vara lite små deppig till att faktiskt skratta när jag skriver. Hahaha! Idag undrar jag vem jag var då? En tjej, med väldigt dålig självkänsla som var rädd för allt när jag ändå hade det finaste man kan önska sig. Det är helt klart en stor förlust i mitt liv. Men allt händer väl av en anledning. 

Från ena dagen till den andra. Var allting borta. Som bortblåst med vinden. 

Det är konstigt hur man bara kan sluta känna en person som man stått så nära i flera år. Veta exakt hur den fungerar osv, ni fattar. Sen helt plötsligt är man ingen för någon. Typ ett minneblått. 

Jag är så tacksam för den här fina killen vill spendera flertal kvartar med mig på gymmet idag. Och någonstans i allt så känns det som vi börjar känna varandra igen på något sätt. Det må vart stelt flertal gånger men man börjar ju känna sig bekväm igen. 

Som sagt, haha. Han kommer ju för evigt vara killen i livet. Drömmen. Jag misste chansen men om vi bara kunde mötas i livet nu någonstans som främligar så hade vårt liv gått ihop så bra. 

Kan bara tala för mig själv såklart. 

Jag är tacksam för jag inte är den jag var då. Visst är jag lite samma men mitt tänkande och min självkänsla är sååå mycket starkare nu än då. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill här i livet.

Jag har länge vart en tjej med mycket känslor, mycket tankar och mycket funderingar. En tjej som känt sig värdelös, misslyckad, oviktig och oälskad oavsett vad. Hur mycket någon har bevisat det så har jag bara sätt igenom det. Vilket jag är så ledsen för men nu blickar vi framåt. Livet har mycket att ge och man kan tyvärr inte se framtiden oavsett hur mycket jag skulle vilja det.