Ibland rinner bägaren över
Dagarna bara rusar förbi. Knappt så att man hinner med men vad gör det? Året börjar lida mot sitt slut och för ett år sen tog jag mig i kragen och kände att jag behövde förändring i livet. Bytte jobb och tog tag i mitt problem. Mitt problem var livet. Jag avskydde livet, jag hatade verkligen att leva. Trodde aldrig någonsin att jag skulle få må bra. Trodde inte att jag kunde må bra, jag var skapt till att leva ett ångestfyllt liv. En tjej med otroligt mycket känslor var jag. Det svämmade över flertal gånger med känslor och tankar i mitt huvud. Ohherregud. Kommer verkligen ihåg hur mycket det var som snurrade i mitt huvud samtidigt och jag visste inte hur jag skulle handskas med det. Jag exploderade. Låg där i min säng och grät, grät och grät. Sparkade ner mina fötter så hårt jag kunde i sängen och mina ögon var svullna så jag knappt såg någonting. Spränghuvudvärken är inget att prata om ens. Fy. Mina sena promenader i mörkret helt ensam. Kunde sätta mig på en bänk och störtböla. Där och då ville jag bara försvinna. Ibland grät jag för jag kände mig så feg för att lämna livet. Funderade flera gånger på att bara kliva ner i ån och bara fall neråt eller när jag gick nära bilvägen tänkte jag bara gå rakt ut. Hemska fruktansvärda tankar jag gick runt och bar på.
Inte nog med det. Jag störde mig verkligen på allt. Minsta lilla kunde jag bli sur över.
Mitt självförtroende och min självkänsla har vart på botten. Därav har jag gjort saker jag kanske inte egentligen mått så bra utav men för att känna sig lite duglig så har det ändå gjort det för det har känts bra för stunden vissa gånger.
Hur kommer man ifrån ett sexmissbruk? Finns det något som heter så ens? Varför kallar man det så?
Antingen gillar man att ha mycket sex eller så har man det för att känna sig lite bättre? Vad är det som egentligen får en att känna sig bättre utav det?
Man känner sig duglig när "någon" vill ha en. Men samtdigt känner man sig utnyttjad fast man kanske utnyttjar dem själv. Paniken som uppstod när ingen kunde komma. Jag kände mig galen. Jag började bli rädd för mig själv. Det gick för långt. Att inte heller våga säga nej, man ligger där och låtsas som man gillar det men man egentligen vill springa därifrån.
( En dejt i Örebro från tinder. Vi hade aldrig pratat, bara chattat lite. Jag som person är väldigt "flörtig" av mig. Tog bilen dit och plockade upp denna kille. Åkte och handlade mat. Redan där och då kändes det inte bra. Varför avbröt jag inte allt och bara sa att jag behövde åka hem. Nej jag biter ihop. Vi lagar maten och samtalen är stela och vi käkar maten. Får matkoma och jag sitter en bit bort från honom men han närmar sig och hånglar upp mig? haha. Ni fattar. Känns inte alls bra men jag spelar med. Tills han drar ner mina byxor och jag vill inte alls men jag säger ingenting. Jag följer med strömmen. Där ligger jag med världens ångest och låtsas som att det är bra. Gråter inombords. Efteråt sitter jag och skriver med en vän att jag vill därifrån. Det känns inte bra och jag har ångest. Vill bara flyga därifrån men dem där orden att såra någon med att det inte känns bra och att jag vill åka hem, jag klarade inte av det. En timma satt jag där efter allt och försökte och försökte att få ut orden om att jag ville åka hem men nej. Jävla fegis. När han väl går på toa, får jag jordens tanka om att jag drar NU. Det här är min chans ur det här. Jag tar mina saker och öppnar försiktigt dörren och springer ut fort som satan till bilen och kör iväg. Adrenalinet ska vi inte prata om. Fy helevte. Ringde min vän av chock och det enda jag gjorde var att garva. Vad fan höll jag på med? Stackars den här killen. Som måste kommit ut från toaletten och undrat vart jag var? Jag undrar om han letade under sängen, ute på balkongen(fick sms och samtal, men jag svarade inte) men där fanns inte jag någonstans för jag satt i bilen påväg till en annan i Västerås. Till en kille jag kände mig trygg hos. Väl hemma hos honom bröt jag ihop. Ljög ihop något om varför jag var ledsen just då, lite sanning var det alls men inte fick han veta vad jag precis hade gjort.
Efter den här händelsen insåg jag att jag inte mådde bra alls utav det jag höll på med.
Jag började ta tag i saker som tyngde mitt hjärta. Min själ. Det som faktiskt fick mig att må dåligt. För att byta jobb hjälpte ju inte allt men det var en stor hjälp på travet till en nystart.
I slutet på april möte jag en kille. Den här killen fastnade jag för direkt. Efter första gången sov vi med varandra varje dag. Det var som vi alltid känt varandra, det var så självklart. Vi gick ihop så jäkla bra och den här killen var jag beredd att göra allt för. En mycket speciell personlighet som kom mig nära hjärtat och en som jag var rädd om. Kanske tog jag honom förgivet. Jag behövde sällan höra av mig för jag visste att han skulle höra av sig en speciell tid på kvällen och fråga om jag skulle komma. Och visst skulle jag komma också. Det här pågick i veckor. Vi gick in från start att vi bara skulle vara "vänner" inte mer än så men på något sätt kändes det som mer. En dag "försvann" han. Vi hördes inte av eller sågs inte men helt plötsligt från ingenstans hörde han av sig igen som han brukade. Jag trillade dit som ingenting hade hänt. Flera gånger. Efter första gången vart jag faktiskt ledsen men sen den första gången i juni så har ingen fått mig ledsen igen. Jag gav mig fan på att ingen skulle få mig ledsen igen. Det finns ingen i världen som är värd mina tårar. Som man brukar säga. Förstår hur ni funderar kring detta men den här killen är speciell. För mig. Så fruktansvärt viktig än idag. Det är som ingen av oss kan ge sig av. När jag känner mig nere, är det han jag vill vara hos. Och jag tror att när han känner likadant hör han av sig till mig. För som han sagt själv, känner han sig "hemma" hos mig. Men vad menas med det?
Någonstans tror jag att det inte finns någon i hans närhet som verkligen bryr sig så mycket om honom som jag gör. Därför han vill ha mig i sitt liv som han också säger. Jag är en fast punkt som han kan luta sig mot. Och det får han jätte gärna göra. Men någonstans känns det som den här relationen vi har stänger alla dörrar för någon annan där ute? Jag har träffat, ja killar. Men det finns ingen som slår en så bra match. Kanske är det bara jag som känner såhär av oss två men det är okej.
Någonstans tror jag att det inte finns någon i hans närhet som verkligen bryr sig så mycket om honom som jag gör. Därför han vill ha mig i sitt liv som han också säger. Jag är en fast punkt som han kan luta sig mot. Och det får han jätte gärna göra. Men någonstans känns det som den här relationen vi har stänger alla dörrar för någon annan där ute? Jag har träffat, ja killar. Men det finns ingen som slår en så bra match. Kanske är det bara jag som känner såhär av oss två men det är okej.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag känner för denhär killen heller. Men det är som vi har spelat alla våra kort och längre än såhär kommer vi inte.
Vi kan inte ringa varandra när vi behöver varandra för när jag är med honom känns allting så rätt. Jag vill vara den enda där och då. Men när jag gör annat och mår bra så behöver jag inte honom heller som han inte behöver mig. Men han är en trygghet som jag också är för honom.
Alla ord som han sagt till mig gör mig förvirrad och jag vet inte hur jag ska hantera allt. Jag kan inte tala för honom men får bara en känsla av att han kanske är rädd. Jag vet inte. Nu ska jag iallafall runda av här.
En måndagskväll som rubblade med sanningar. Just nu känns det skönt att få ur mig detta. Kanske vill någon läsa eller inte. Det är okej om du inte bryr dig, det är okej om du tycker jag är knäpp, det är okej för allt du tänker om detta.
Jag är jag, och kommer alltid vara jag. Att få skriva, lättar på min själ.