- Livet en tisdag som denna

Livet en tisdag som denna

Hallå där. Idag är det tisdag den 5juni och om 17dagar fyller jag 23år. Det är midsommarafton den dagen och just nu har jag ångest över den dagen, för jag vet hur jag funkar. Jag kommer känna mig ensam, oviktig och alla andra känslor som hakar på... För jag har ingen som kommer att fira mig som vi gjort dem flesta åren.

Jag har kommit hem från Kreta och jag vill tillbaka. För här hemma påminner allt om allt. Dumma hemska tankar snurrar i huvudet. Igår tänkte jag i huvudet hur jag bara ville ta mitt liv. Jag är så fruktansvärt trött och ledsen på att jag ska behöva gå igenom dethär. Om jag bara kunde stänga av av allt... Men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör och jag tappar bara hoppet ännu mer. Känner en känsla av att ge upp. Fast egentligen vill jag kämpa, för jag tror det blir bra men vägen dit är lång och krokig.

Man väljer inte sitt eget kött och blod, sorgligt nog. Och vad jag hatar att jag hamna i denna familjesituation. Jag B O K S T A V L I G E N hatar det!

Halva min uppväxt har bestått av ångest och depression. När jag väl tar tag i allt och känner mig fri och på något sätt lättare inombords så gör det ont att inse vilka man faktiskt har växt upp med. Hur kan man bry sig så fruktansvärt lite om sitt barn? Min ständiga fråga. Jag skulle ALDRIG göra detsamma så jag tror det är därför jag faktiskt inte förstår.

Jag har skrivit ganska tydligt här på bloggen hur jag mår, känner och har känt. Men oavsett så förstår hon inte riktigt, till och med i verkligheten har jag förklarat och ändå förstår hon inte.

Och när dem får detta att låta som det är mitt fel, det gör ont. Nu kunde jag inte hålla inne tårarna.

Varför blev det såhär? Jag vet inte vad jag ska göra. Det gör så jävla ont inuti mig. Så jävla ont.

Att ta avstånd från min mamma, är tufft. Men samtidigt mår jag bättre utav det. Men det som gör ont är att hon inte kan acceptera att jag behöver avstånd, jag gör det här för min skull. För jag behöver tid till att kunna hantera det här på rätt sätt, och för jag ska kunna gå vidare. Men jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska göra. Det gör bara så jävla ont. Ibland. Absolut inte hela tiden. Jag var ute och sprang imorse och mådde bäst, men jag kan inte springa 24timmar om dygnet.

Jag försöker att inte tänka på saker och ting men det bara dyker upp. Försöker någon att förklara något för mig så dyker bara allt annat upp i huvudet och jag har helt missat vad jag nyss fick höra. Och låtsas att jag förstod men jag hörde ingenting. Det stör mig.

Kanske låter negativ men om ni hade min hjärna med alla tankar och känslor inom mig skulle ni förstå. Men jag vill kämpa! Jag vet att jag kan må bra, men jag ska bara försöka hitta mig ut från mörkret, tappade bort ficklampan. Men allt löser väl sig.