En sista gång, Det här är min historia
Okej, häng med här. Helt ärligt!
Förut såg andra mig som väldigt dryg och kaxig utan att känna mig. Det är det folk tror om mig. Men sanningen är, jag kan verka väldigt "cool", kaxig och dryg ni vet. Och ja visst, den sidan finns av mig när det väl behövs. Så folk behandlar mig så behandlar jag dem. Tänker inte låta någon få trycka ner mig och jag ska bara stå där och ta emot all skit. ALDRIG.
Men egentligen tycker jag själv att jag är ganska snäll faktiskt. Jag är väldigt omtänksam mot andra. Vill alltid alla väl och försöker alltid göra mitt bästa så dem andra ska ha det bra. Jag har alltid lagt mig själv åt sidan och tagit all skit så att säga. Hörde jag någon säga något dumt till min vän tog jag modet och "skällde ut" den som var elak och därifrån framstår jag som elak. Och ja, jag kunde fråga folk rakt ut " vad fan glor du på?" Men vad var vitsen med att glo som dem gjorde!? Klart man kände sig på hoppad. Har en "vän" som säger att jag är dryg men snälla, försök att se vem du själv är? Det handlar om att du beter dig väldigt dåligt och klart jag behandlar dig likadant. Yes så är det.
Okej det jag egentligen ville med detta inlägg...
Jag har helt ärligt i hela mitt liv känt mig värdelös. Då menar jag helt värdelös, misslyckad, meningslös, oälskad och oviktig. Kan inte beskriva med ord min sorg. Min besvikelse. Det har format mig till den jag är. Eller till den jag vart. Med åren har jag vart sur, lätt irriterad, arg, ledsen för ingenting osv. Har behandlat andra dåligt. Och jag har verkligen verkligen mått piss. Jag har mått så dåligt att jag tänkt flera gånger att jag vill ta mitt liv för jag har inte sett en annan utväg. Det har vart så många mörka år jag tagit mig igenom. Jag blir så ledsen att jag aldrig tagit tag i mig själv mycket tidigare för då kanske man hade fått mått bra ännu längre. Men man lär sig med åren och man växer upp och inser saker. Saker som är viktiga för en själv.
Mitt prio varje år är att ta tag i mig själv men har aldrig lyckats. Har något dåligt hänt och då har jag grubblat på det i evigheter. MEN 2018, det var mitt år. Det skrev jag i början av året och fine, början av året var det bra men sen när jag valde att gå ut med min historia här på bloggen så var det en mörk period då i början av våran. Jag hade ingen familj kvar riktigt. Men jag kände mig så jäkla stark då, att dehär tar jag mig igenom och jag måste ge det tid. och jag visste att folk skulle ta dethär på ett dåligt sätt men det var endå för min skull jag gjorde detta och det var viktigast. Viktigast var ändå min känsla. Aldrig i livet känt sån lättnad i kroppen och själen, fybubblan. Kan inte ens beskriva med ord om det heller.
Min mening med allt, var inte att skriva ut det och göra mig oense med någon. Det var för jag behövde dethär själv. Att människor runt mig skulle få veta vad jag vart med om och varför jag kanske är som jag är. Känna att någon såg mig, att någon kanske skulle förstå att jag verkligen haft det tufft. På riktigt.
För att leva i en fasad och låtsas att allt är bra, det har vart jobbigt. Och att gå varje dag och känna att ingen bryr sig om en, fyfan. Alltså det här är så himla jobbigt, tror hela tiden att jag är stark nog men det här ger mig tårar. Betyder kanske inte att jag inte är stark, det är nog för jag känner sån orättvisa.
Jag ville aldrig göra någon ledsen med det här. Jag ville aldrig förstöra något. Jag ville bara få ur mig sanningen om hur jag känt alla år. För jag har alltid sagt att jag mår dåligt, men folk har aldrig vetat varför. Men det finns anledningar till allt. och det ville jag få en klarhet på.
Min mening med det här var inte att jag skulle förlora min familj. Vi hade det ju bra ändå, men det jag kände var inte okej.
Kanske var det fel men samtidigt så mår jag faktiskt bra nu men ibland blir jag ledsen över vad jag förlorade pågrund av det här. Det ger mig lite ångest men samtidigt, så ångrar jag inte det.
Just nu tänker jag sjukt mycket, vill skriva ner allt men vem bryr sig egentligen ? Dem jag vill ska bry sig, får jag ingen respons av. Vilket får mig att känna att dem inte bryr sig. Vilket dem förmodligen inte gör och det gör mig så jäkla ledsen. Oavsett hur gammal man är, så tror jag man behöver sina föräldrar. I alla fall jag. Jag klarar mig fint ensam men att ha föräldrar som bryr sig om en, det vore en dröm.
Tänkte skriva förlåt, men jag tänker aldrig be om förlåtelse.
Jag är den jag är, jag är 23år och livet kommer ikapp en. Jag står för det här och jag är stolt över mig själv. Denna händelse jag var med om som liten kommer aldrig att vara mitt fel och kommer förbli så.
Saken är den också, jag hatar inte honom för det här. Han har alltid vart som en "riktig" pappa för mig, en sån pappa man vill ha. Som finns där i alla lägen, det ska jag inte gömma undan. Så fruktansvärt tacksam. Och det vet han om men ändå, känns det som han "hatar mig" nu. Kan förstå men ändå inte. Alla gör misstag och det får man stå för. Men att behandla mig såhär, det tycker inte jag är okej. För det är fortfarande inte jag som gjort fel, utan jag har bara vuxit upp och talat ut om min historia för att jag själv skulle kunna gå vidare och känna mig fri med mina känslor.
En timma senare efter att jag blev lite upprörd så har jag kommit till en slutsats av detta inlägg.
Det jag alltså ville få ut var att :
Idag är det den 3 September 2018, och jag kan säga att jag mår bra. Haft världens bästa sommar och hösten börjar till fram. Har världens bästa kollegor som gör mig vansinne ibland men ändå är det så jäkla kul att jobba med dem! Men jag mår bra! Vilket är så fruktansvärt härligt. Som sagt, för någon månad sen var livet ett mörker i perioder men jag tog mig igenom det och jag har vuxit inom mig och blivit en bättre verision av mig själv. Jag är så stolt över mig själv och jag älskar mig för den jag är.
Jag är okej med min livssituation men ja, helt ärligt är det tråkigt att det är som det är med familjebiten men som sagt, den väljer man inte. Och jag är inte arg längre, för allt som hänt. Jag har på något sätt gått vidare, det får mig inte längst ner. Det kan komma dagar som är tuffare än andra, absolut. Det kommer man nog aldrig ifrån, för ibland blir man påmind av sitt förflutna och då är det okej att gråta en skvätt eller ringa en vän och prata av sig, sen är det bra igen.
Men en sak är klar, det är att jag aldrig kommer ångra att jag tog tag i "livet" för det är underbart när man mår bra. Jag har lovat mig själv att jag alltid ska komma i första hand, för jag är viktigast för mig i livet sen kommer jag göra mitt bästa för dem andra såklart.
Återigen, tack till er som står på min sida och stått på min sida och stöttat mig igenom det här. Så fruktansvärt tacksam. Jag försöker visa min tacksamhet på mitt sätt, men kanske inte är tillräckligt för dig men jag är verkligen tacksam. Om du känner någonslags beröring, så stämmer det nog. Du som läser det här kanske är en av dem som betyder otroligt mycket för mig, våga be om hjälp. Jag finns här när du behöver.
TACK FÖR MIG.