Det här med att ligga på balkongen ensam en fredagskväll, nja. Det må vara skönt men rastlösheten att bara ligga här. Wow. Det är ju riktigt tufft. Att inte kunna prata med någon, att inte kunna skratta är ju fruktansvärt. Fyfarao, vad jag ogillar det
här. Jag älskar att skratta och prata. Dessutom en fredagskväll, det här händer inte ofta. Sakta känner jag oron i kroppen komma. Känner ett "måste ut och gå" för att ligga här får min själ att ruttna bort. Min hjärna sätter igång i 120 &
jag känner mig helt hjälplös. Klumpen i halsen som får mig att inte kunna andas ordentligt. Kanske behöver jag dessa stunder för att komma över denna höga tröskel? Men ack vad tråkigt.
Jag måste verkligen få säga det.
Jag skulle även behöva sova men min hjärna vill inte sova. Jag vill inte sova bort mitt liv, jag vill njuta av en sådan fantastisk dag. In i det sista. Men som sagt, jag skulle behöva sova. Varför ska jag alltid vara så envis mot mig själv?! Vad är det
frågan om?
Hur inser man sitt eget värde? Varför ger man så mycket av sig själv till någon som inte ens vill ha det? Kom igen. Jenna, du kan bättre än såhär.
Tappa inte dig själv för någon. aldrig igen!