Andra dagen med blandade känslor
Godkväll. Min klocka har precis slagit 21.04, Kokar ris och äter havregrynsgröt. Det här med att fixa matlådor har inte vart prioritering dem senaste dagarna. Någon sa att maten nere på matmarknaden var god så jag var givetvis tvungen att prova på. Annars då?
Jag mår okej. Jag har haft veckor med mycket positivt i vardagen. Hängt med vänner och tränat på och uppnåt nya mål med mera. Men igår, söndag så tappade jag bara all min energi som jag oftast går runt och sprider glädje med. Jag kände mig helt plötsligt helt ensam. Tom. Helt onödig på jorden. Men jag vet ju att jag har människor i min närhet, som uppskattar mig men trots det kände jag mig bara helt meningslös. Det bara brast och kunde inte hålla tårarna inne.
I alla dessa känslor ville jag bara att han skulle vara här. Ångesten djupt inne som sa att jag inte skulle ringa för jag har en känsla av att jag är jobbig och bara tjatar. Men den modiga tjej jag är som skiter i vad de andra tycker så tog jag telefonen och ringde och vips så fanns han där. Tack så hemskt mycket.
Det senaste året. Som har vart en riktig berg&dalbana som dem flesta vet i min omgivning. Så vet ni ju hur otroligt stark jag blivit och jag är så glad att jag kommit så fruktansvärt långt med mig själv. Känns något inte bra så tar jag tag i det, på mitt sätt. Det som känns bra för mig. Det får vi inte glömma. Jag kommer aldrig sluta göra det som känns bra för mig. Visst får man ha lite överseende så man inte gör någon illa, men aldrig min mening. Jag har i alla år tänkt på alla andra utan mig själv, jag som är viktigast i mitt eget liv.
Jag är den jag är, vilket tjat om det men så är det ju. Och du är du.
Jag vet inte riktigt vad som fick mig att känna mig så dålig igår. Jag har tappat mig flertal gånger men det är inte mycket som får mig att tappa mig själv nu.
Det var längesen jag fattade tycke om någon, kan det vara det? Obesvarad kärlek kan ju vara tuff. Den kan vara riktigt jobbigt. Men en sak har jag lärt mig, lätta på hjärtat. Låt världen veta.. Det är starkt att stå för vad man känner. För som sagt, obesvarad kärlek kan vara riktigt pissigt. Men samtidigt så accepterar jag det men jag vill ju ha det tvärtom egentligen men det är okej. Okej, känner att detta vart sjukt konstigt men sak samma.
Jag mår absolut inte dåligt. Jag bara känner mig så osäker i vardagen just nu. Jag kommer vara på banan snart men dessa dagar. Kommer mitt förflutna upp en del, och det gör mig ju ännu ledsnare. Jag ställer mig frågan, varför just jag? Snälla. Varför ens någon?
Jag blir så ledsen att det finns människor som inte alls tänker på hur den andre ska känna. Hur i hela friden kan man göra så? Det finns så många saker jag har svårt för. Pågrund av det jag var med om. Att vara 10år och vara med om sexuella övergrepp, det är fruktansvärt. Jag kan hata mig själv ibland över detta, men sen måste jag säga till mig själv att det inte är mitt fel. Kommer aldrig bli mitt fel. Men jag blir så ledsen när jag tänker på det. Tänk om, tänk om tänk om tänk om tänk om. Det är så mycket tänk om. Man måste bara sluta tänka så mycket och göra det till något bra nu istället. Man kan inte älta saker och ting i evigheter jag vet det. MEN Ni förstår inte min ilska inom mig av det. Det har förstört så mycket som jag ännu inte har något hopp om än att de går att lösa. Men jag hoppas med hela hjärtat att de löser sig med tiden, som det har gjort med massa annat. Jag har tagit mig långt och i mål ska jag.
Nej nu, måste jag avsluta här. En promenad och andas lite.