Det här är en period, det kommer gå över. Men det är riktigt påtagligt just nu. 

Jag känner mig som ett offer. Jag ber ingen att tycka synd om mig men det gör ont i mitt hjärta. 

Det gör ont enda in i själen. Minnena bara öser runt i min hjärna. 

Jag kan inte beskriva med ord vilken sorg jag faktiskt känner inom mig. 

Jag försöker att förstå mig själv men det bara ekar tomt av svar. Jag har så många frågor till mig själv och till bedragaren och "alla" som inte hjälpte mig. Svek. Det är vad jag känner. Ett stort svek. Från dem viktigaste i mitt liv. Och det gör så jävla ont. Mitt hjärta dras i bitar. 

Man hör andra prata om att det bara är att bita ihop, det är längesen, det förflutna var förut, lev i nuet. 

MEN. Det här sitter så djupt inom mig. Jag är ofta glad, jag mår oftast bra nu. Men det kommer "perioder" som det blir extra jobbigt. Det är något som får mig att tänka på allt hela tiden. Jag grubblar. Med massor av frågor, jag har fått svar men jag har så svårt att förstå. Jag förstår verkligen inte hur man kan utsätta en annan människa för sån smärta det kan medföra. Jag fattar inte. 

Om fler bara kunde förstå. Och sluta säga såna hemska saker. Att man överdriver. Att man ska blicka framåt. Hur kan man ens uttrycka sig så?

Jag förstår att de kan vara svårt att förstå hur det känns inombords när man inte vart utsatt för samma sak. Men kom igen. 

Hade jag kunnat välja varje dag hur jag skulle må, skulle jag givetvis välja de lyckliga livet i nuet. Men det går inte. Ibland kommer jag över det men bägaren rinner över vissa gånger. Det finns liksom ingen återvändo i det läget. Hur mycket jag än försöker. 

Det berör mig och de känns bra när ni skriver fina saker. För när jag skriver, känner jag mig så oerhört ensam att jag går i bitar för att ingen förstår mig. Det är jobbigt att känna så. 

Det är jobbigt att känna så mycket. Ibland känner jag ingenting alls. Jag bara är och lever. 

Jag hatar inte mycket i livet. Nästintill ingenting. Men. Jag hatar att jag vart med om det här. Att man ska behöva det. 

Och jag blir så ledsen. Återigen. Vem fanns där för mig när jag behövde det som mest? Faktiskt ingen. Och det är nästan det som gör mest ont. 

Det har gjort mig så fruktansvärt illa enda in i hjärtat. Jag har haft svårt för respekt och tillit. Jag har själv haft svårt med förståelse för andra människor men tack och lov att man har funnit det. Förståelse att andra inte heller har det så lätt. Det är inte bara jag, men det jag brottas med är otroligt jobbigt för mig. Det kanske inte är någonting för dig men för mig är de det värsta jag upplevt. 

Vet du hur det känns att vara med om sexuellt övergrepp? 

Vet du hur det känns när ingen tror dig?

Vet du hur det känns när dina nära blundar? 

Vet du hur det känns när du inte kan lita på någon? 

Vet du hur det känns att bli sviken av den viktigaste i ditt liv? 

Vet du hur det känns att känna sig oälskad? Oviktig. Oduglig. Värdelös. Misslyckad. 

Vet du hur det känns när alla försöker finna rätt diagnos? 

Vet du hur det känns när ingen bryr sig?

När det enda problemet var en 10årig flicka som var rädd och ensam. Som gick och bar på sin största hemlighet. I flera år. Och undrade vad som var rätt eller fel. Att leva i en fasad och i trauma har satt sina spår. 

Jag läker. Det tar tid. Att acceptera. Att förlåta. Att lita på. Att känna sig bra. Att förstå att det inte är ens eget fel. Utan bara förövarens.