Varje gång jag kommer och tänka på det jag vart med om, gör mitt hjärta så fruktansvärt ont. 

Det är som jag går i miljoner bitar för stunden. Alla känslor som cirkulerar i min hjärna får mig att börja gråta. Det finns liksom inget som kan få dem att stanna inne, dem bara kommer helt utan förvarning. Jag blir lika chockad varje gång. För jag tror jag kommit över det här, men något inom mig får mig att känna att det här kommer aldrig att försvinna helt. Jag är stark. Men när man svämmar över av tankar om det här, då känner jag mig svag. Samtidigt som jag tagit mig långt. Jag har tagit mig så fruktansvärt långt i min prosess. Till och med det här ger mig tårar. Jag sitter på jobbet och är uppsvälld med tankar i huvudet just nu. Enda som får mina känslor fria är att sitta här, skriva av mig om vad jag känner exakt just nu.

Det är när jag stöter på nya människor i livet som man lär känna, och dem tror dem lär känna mig. Visst gör dem det, en del av mig. 

Den där Jenna, självklara ADHD-barnet. Gång på gång säger jag att jag inte har adhd, för jag har inte det. 

Om människor kunde förstå vad jag faktiskt gått igenom, om människor visste. 

Absolut inget fel med att ha ADHD men något i mig gör mig ledsen inombords när jag alltid får höra samma visa. 

Jag är en tjej, med mycket energi, glädje och känner oftast alldeles för mycket. 

Jag får ångest av tanken att jag aldrig kommer finna han i livet för jag är som jag är. 

Jag kanske gör det. Men jag är så rädd. Jag är så fruktansvärt rädd. 

Och jag kan hata mig själv för att jag var med om det här. Det är absolut inte mitt fel, men jag kan samtidigt hata mig själv ändå. Livet är orättvist.

Jag är den jag är, och jag är så jävla bra. 

Jag har mått så dåligt, i halva mitt liv. Jag har gjort dumma saker, utan att tänka mig för. Det har blivit fel många gånger. 

Jag är inte den Jenna jag var för ett år sen. På sätt och vis såklart, men ni förstår kanske vad jag menar. 

Jag är glad på riktigt! Jag lever inte i en fasad som jag gjort tidigare. Har alltid visat utåt att jag mår bra och är glad, skrattar mycket. Om man kunde sätt mig inifrån, vilket mörker jag haft inom mig. Jag blir så ledsen att jag var med om det. Jag blir så ledsen att det finns människor där ute som fortfarande går runt och har mörker inom sig, det är hemskt. Så otroligt tråkigt. Om jag kunde skulle jag ta bort allt ont i alla. För när man mår bra, när man på ett sätt hittat sig själv, det är en magiskt känsla och den känslan har jag äntligen fått upplevt. Det är coolt. 

Det kommer komma dagar som jag faktiskt mår riktigt dåligt, men jag vet att det går över. 

Det visste jag inte förut, jag trodde aldrig att det skulle gå över. 

Det är sååå mycket som är jobbigt för mig, som är helt overkligt för andra och det är svårt att förstå när man inte vart med om det jag vart med om. 

Jag kan känna mig ensammast i världen, trots att jag har massor runt omkring mig. 

Jag kan känna mig oälskad, fast jag vet att hen älskar mig. 

Jag kan trycka ner mig själv, när jag vet att jag är bra som jag är. 

Det är så mycket som jag jobbar med, hela tiden. Jag försöker alltid att bli bättre än mig själv, ett bättre jag. Och jag har som sagt kommit långt. 

Men jag kan samtidigt hata det här. För det har förstört så många fina saker. Och det gör mig ledsen.