Jag har inte så långt jag kan minnas att jag mått såhär bra inombords? Har aldrig känt av denna glädje varje dag? Energi har jag i för sig oftast haft. Men det är annan slags energi. 

Varje dag kommer jag att göra mitt bästa för att må bra. Att leva i nuet är något jag lärt mig mer med tiden. Av egen erfarenhet så vet jag att jag mår bäst av att leva i nuet. Ta dagen som den kommer. Man kan aldrig veta i förväg. Om man inte är synsk? Men vem är det på riktigt?

Att dra egna slutsatser om vad som komma skall är bara en börda. Att tänka på hur det kommer gå eller hur hen kommar att reagera? Kom igen. Gör bara vad som får dig att må bra. Säger det bara. I slutändan så är du alltid viktigast för dig själv, att göra något för en vän t.ex. är kanske inte alltid värt om du själv mår dåligt utav det. Visst kan man någon gång offra sig. Beror väl helt på vad det handlar om. Det förstår vi flesta. 

Av min egen bild av mig själv, har jag alltid försökt göra alla andra glada och funnits där för dem. Aldrig riktigt tagit tag i mig själv, och hjälpt mig själv. 

Men sen dagen jag verkligen tog tag i mitt problem har det bara gått framåt. Det må vart en otroligt jobbig tid att ta sig igenom. Men jag tog mig igenom det! 

Vet att texten som vanligt kanske hoppar från det ena till det andra. 

Men det är verkligen konstigt hur man fungerar. Hur man kan känna. 

För ett år sen. Jag var mitt uppe i en otroligt jobbig situation som jag på något själv satt mig i. Jag hade kunna valt att bara låtit det vara som det var. Men samtidigt, jag mådde inte bra. Att inse själv att, det är inte såhär livet ska kännas. Att man kanske inte mår så bra.. 

Mitt förflutna gav mig en grov ångest och en depression. Att välja "bort" sin familj för att må bra, oouf det var tufft. Att såra människor, svika människor. Det är inte min grej med mening. Men det behövdes göras för att jag själv skulle må bra. 

Jag vill aldrig mer i hela mitt liv känna mig värdelös. Misslyckad, meningslös, oälskad och känna självhat. Det ska ingen behöva känna. Det är hemskt. Det är förfärligt. Det tar sönder en. 

Jag är så stolt över mig själv. Att jag vågade stå på mig och göra rätt för mig en gång för alla. Det var som sagt, otroligt tufft i början men för varje dag tog jag mig framåt. Idag ett år senare, står jag här starkare än någonsin. Både psykiskt och fysiskt. Jag vet vem jag är, och jag är bra som jag är. Jag är faktiskt riktigt cool. Jag har tagit mig så fruktansvärt långt oavsett allt jag faktiskt tagit mig igenom. Det har vart riktigt tuffa år. Kanske utav allt som jag blivit den jag är. Någonstans tror jag även att allt händer av en anledning. Vem vet. Sorglit nog. Vissa saker ska väl inte ens behöva hända men. 

 

MEN, Om en vecka drar jag iväg på min andra träningsresa och jag ser framemot det otroligt mycket. Känslan av att bara vara utomlands, kom igen. Det är ju riktigt härligt. Dessutom åker jag med ett otroligt härligt gäng också, kan inte bli bättre. Vilken energi vecka det kommer att bli, helt exalterad. Även den 1juni drar en träningsresa igång, fast på hemmaplan. Ska hoppa på ett crossfit program som man följer och förhoppningsvis utvecklas man riktigt bra i sin egen takt och jag är så taggad. Och till sist, jag mår så jäkla bra! Har verkligen ingenting att klaga över, inget att vara frustrerad över, jag bara är och lever för dagen. 

 

Och absolut, det kommer såklart alltid komma dagar som jag tänker tillbaka. På allt som vart. Det kommer alltid att följa med mig, det sitter fast men det får mig inte att hata livet. Det gör mig snarare bara starkare och tack och lov för det. Och det är okej, att tänka tillbaka på det som vart för att också inse hur bra man faktiskt har det nu.