Söndagstankar.
Godkväll. Det är söndag den 26maj. Det är endast 5dagar kvar av denna månad sen är vi redan inne i juni och sommaren är här förutom det fantastiska vädret som vi fick ta del av förra året. Exakt ett år sedan så befann jag mig i Grekland med ett helt gäng som jag inte alls visste att dem fanns. Jag satte mig alltså på ett plan till Grekland utan att känna till någon. Visste bara att vi var ett gäng träningsglada som skulle till solen och träna. Det var en nyttig resa för mig. Alldeles för mig själv. Inga beskymmer, dem stannade liksom hemma. Förra året när jag åkte. Åkte jag iväg med ångest. Ångest över allt och jag kom hem med ångest också. Den hade dock fått vilat en vecka vilket behövdes. Det kändes inte alls kul att komma hem. Att komma hem till "ingenting". Men det gick bra, jag klarade mig. Jag sitter ju faktiskt här ett år senare och har varit hemma en vecka nu sen jag landade hemma i Sverige efter en vecka i Turkiet på träningsresa igen med träningsglada människor. Den här gången åkte jag med ett gäng från stan. Där jag faktiskt hade koll på vilka vissa var. Nova training Center. Kom igen, jag måste nypa mig i armen.Vilka fantastiska människor. Att få vara sig själv och bli accepterad är en magisk känsla. Jag är inte riktigt den som bryr sig om folk inte accepterar mig men visst känns det tråkigt när folk ska påpeka hur man borde bete sig, göra eller inte göra.
Den här veckan behövde jag så mycket. Det är alltid lika tråkigt att åka hem men det kändes ändå okej. Men det kändes väl någonstans lite samma, att komma hem till "ingenting".
På bussen påväg till flygplatsen från hotellet. Klump i halsen och några få tårar kom, det fylldes upp bakom solbrillorna och jag torka smidigt bort det så ingen skulle se. Men bet ihop och försökte tänka på det positiva istället.
När jag kom hem rättade jag till lite saker som skulle få mig att må bra. Sagt och gjort.
Det har som sagt gått en vecka sen jag kom hem. Den har vart lite kämpig men det har iallafall gått. Jag har tränat hela veckan på Nova och det är så jäkla kul! Att inse vilka underbara människor man faktiskt har runtomkring sig. Så tacksam.
Nu ska jag träna en vecka på Numberonegym, det var längesen och det ska också bli roligt.
Idag tränade jag på förmiddagen och sen har jag donat här hemma. Drog iväg och skulle göra ett ärende åt min kompis. Och även för min syster.
Där och då, När jag satt i bilen och fick ett mess från min syster där hon skrev att hon inte skulle komma hem än för hon inte mår bra. Jag kunde inte stå emot tårarna, dem bara kom och jag kände bara hur världen är orättvis. Jag fattar att allt inte kan vara likadant för allihoppa hela tiden. Men att gå runt och må dåligt och ha ångest är ingenting någon ska behöva gå igenom hela tiden.
Min syster är ALLT för mig. Jag gör vad som helst för henne. Men jag räcker inte alltid till. Visst kan jag heller inte göra mer än vad jag redan gör men jag vill så gärna att allt bara ska bli bra nu. Jag vill att hon ska må bra och inse hur fantastisk hon är.
Mitt hjärta gör så fruktansvärt ont när det gör ont i hennes.
Jag är en orolig syster. Men jag är tacksam för att hon vet att jag skulle göra allt för henne. Behöver hon mig är jag där på störten.
Min historia.
Att sitta i skolbänken och få ett sms där det står " jag orkar inte mer, jag älskar dig".
Att höra gråt inifrån toaletten.
Att se dem sönder skurna armarna & benen.
Att leta hela kvällarna.
Att hämta hem från tågrälsen där polis stoppat.
Att hälsa på, på behandlingshem, barn-psyk.
Jag kunde inte sova om nätterna. Jag var orolig på dagarna. Jag var orolig på kvällarna. Det liksom pågick flera år. Jag kände mig så hjälplös. Jag visste inte vad jag skulle göra? Jag var bara ett barn, jag var bara tonåring. Idag är jag "vuxen". Och jag förstår och kan göra något.
Jag är bara så glad att jag har kvar henne. Ni förstår nog inte hur viktig hon är för mig. Hon är den bästa jag har. Jag vet att hon tycker jag är skitjobbig lillasyster men det hör till. Den relationen vi har idag, den har aldrig vart så bra.
Jag gör verkligen allt för henne. Och jag blir så glad att jag är den första hon vänder sig till när livet känns tufft. Att jag har hennes förtroende.
Jag blir så ledsen. När jag tänker tillbaka på allt. Varför ska man behöva gå igenom sånt här? Jag fattar inte. Jag önskar bara att man kunde slippa allt ont i världen. Men vi är dem vi är och får vara glada för vi finns här och får uppleva livet för det är fantastiskt också.
Nu har jag rensat ur dagens tankar. Tack för det finns tangentbord som får mig att känna mig fri från alla känslor inom mig.